Oväder, gruvdrift, vattenkraft, ekonomisk kris, tomhet, överkörda djur. Flera av det senaste årets fotoböcker skildrar olika typer av katastrofer och människans påverkan på naturen. Pontus Dahlman ser hur formgivningens koncept möter det fotografiska materialet.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 1, mars 2021. Text: Pontus Dahlman. Foto: Fernando Medina.

Ett år av oro, i en era av skräck. Så skulle man kunna beskriva det gångna 2020 och tiden vi lever i just nu. Klimatkrisens acceleration med stormar, uppvärmning och torka. De ekonomiska krascherna. Den allmänna farhågan för vart det som kallas hypermoderniteten och vårt sätt att utnyttja naturresurserna för oss. Och så, den lamslående viruspandemin.

När jag gick igenom listorna över det gångna årets fotoböcker slogs jag av att flera av dem innehåller bilder som på olika sätt fångar upp denna liksom vardagsgenomsyrande oro, och det var hög tid att ställa sig frågan: i vilken grafisk och fysisk form ges det som bekymrar oss gestalt, och hur effektiv blir dess kommunikation?

Vi börjar i tystnaden och stillheten, i en skog som märkts av något som våldsamt dragit fram, men som nu är sänkt i vila. Mari Lagerquists Stormskadad/Wounded by the storm, med grafisk form av Studio Moss, är klassiskt sober i sitt uttryck. Nästan kvadratisk till formatet. Den hårda pärmen och för- och eftersättsbladen går i mörkt brunt.

Men titeln och författarnamnet är präglade i svart, kontrasten mot pärmkulören mycket begränsad. Man får därmed genast varva ner för att ta in informationen. Där finns också en grafisk devis inpräglad, ett liksom veckat streck som jag tolkar som en stiliserad åskvädersblixt. Men det kan också, som Lagerquist påpekat i ett samtal om boken i samband med festivalen Landskrona Foto, vara en krokig eller bruten kvist.

Stormskadad/Wounded by the storm. Fotografier av Mari Lagerquist. Grafisk form av Studio Moss. Blackbook Publications, 2020.

En plats försvinnande. Fotografier, idé och grafisk form av Fanny Carinasdotter, Anja Örn och Tomas Örn (Norrakollektivet). Texter av Norrakollektivet, Lisa Rosendahl och Katarina Sundelin. Egenutgivning, 2020.

Bokens titel för tankarna till de förnamnsdöpta och skogsförödande ovädren som de senaste årtiondena har dragit genom landet. Är skogsvirrvarret och ”oredan” i bokens svartvita, kvadratiska fotografier orsakat av någon av dem? Det får man inte veta. Men säkert är att boken, och dess speciella disposition av bilderna, lyckas mana fram något djupt existentiellt, nästan helt utan ord.

Elva fotografier finns på de opaginerade sidorna. I olika storlek och ett på varje uppslag. Dessutom har två bildlösa uppslag utplacerats, som gör att det redan långsamma bläddringstempot som den sparsamma volymen påbjuder ytterligare saktas, och uppmärksamheten på de detaljrika skogsfotografierna ökas.

Efter den sista bilden i boken följer ytterligare ett tomt uppslag och sedan, ensam på en högersida, denna lakoniska text satt i en halvfet seriff i liten grad: ”Till pappa som avled efter en kort tids sjukdom.” En information som, tillsammans med festivalsamtalets upplysning om att bilderna har tillkommit under faderns sjukdomstid, manar mig till att betrakta fotografierna igen.

Bildar inte den mycket tunna kvisten, som hamnat vertikalt över den barr- eller bladlösa grenen på ett av uppslagen, ett kors? Den tunna smala trädstammen som växer tätt intill och liksom sträcker ut sina kvistar mot en tjockare trädstam, är det ett ”barn” som sträcker armarna efter en förälder?

I den i slutet placerade kolofonen berättas plötsligt att utgivningen av boken har finansierats av nedhuggning av två skogsskiften som författaren har fått i arv av sin far. Något måste offras, för konsten, och för att vi ska kunna leva våra moderna liv. Men hur mycket i så fall, och på vads bekostnad?

Den i vår tid så aktuella och oroande frågan, som subtilt låter sig anas här, blir akut i de två nästa titlarna i min stapel.

Fotoboken En plats försvinnande är resultatet av ett dokumentärt projekt utfört av Fanny Carinasdotter, Anja Örn och Tomas Örn, som också står för bokens formgivning. Den beskriver i bild (och till viss del text) den väldiga Aitikgruvan i Gällivare, där det bryts så kallad kopparkis och där utvinningen innebär att bit efter bit av landskapet försvinner. Omslagsformgivningen går rakt på temat, med ett stort utfallande panoramafotografi av dagbrottets liksom på varandra staplade, frambrutna stup.

På ett av de första fotografierna syns på långt avstånd, bakom en mörkgrön rand av barrskog, en stor byggnad, sannolikt en sorteringsstation, och mörkt gråa svampmoln som stiger upp från en detonation. Avståndsgreppet som används i en serie inledande bilder är estetiskt och dramaturgiskt effektivt. Aitikgruvans anläggningar och byggnader blir till ett slags varelser, och stämningen i bilderna får mig att tänka på konstnären Simon Stålenhags dystopiska fotografiska retrocollage, där väldiga robotar drar fram i landskapet.

”Aitiks hål påminner oss om allt som inte längre finns eller snart kommer att vara borta”, skriver konstvetaren Lisa Rosendahl i sin inledande essätext. ”Utan ord sägs det vi alltid vetat men valt att glömma bort, att i förlängningen är platsens försvinnande också slutet för människan.” Ett skrämmande memento mori! Men är vi beredda att leva utan … kopparkablar? Eller elektricitet?

Ädno/Älven/The river. Fotografier, idé och form av Mia Rogersdotter Gran. Grafisk form av Vendela Wetterström. Egenutgivning, 2020.

Eclipse. Fotografier, prepress och form av Eva-Teréz Gölin. Blackbook Publications, 2020.

Konstnären Mia Rogersdotter Grans formmässigt överraskande fotobok har den trespråkiga titeln Ädno/Älven/The river. Lulesamiska, svenska, engelska, ett lingvistiskt grepp som också används i bokens korta texter. Och i kartans: en sådan finns nämligen hopvikt och löst liggande innanför pärmen, där objektet för boken, alltså Luleälvens hårt kraftverksreglerade vattensystem, syns i stiliserad form. Ackompanjerat av den sortens grafiska flödesschema som kraftverksbolagen själva använder för att visualisera sina anläggningar. Runt kartobjekten finns streckade linjer, som spåren efter en vandring.

Strecken och de tillhörande texterna på baksidan av kartan går i starkt lysande rosa, också bokpärmen går förutom ryggtexten helt och hållet i skärt, här i en mörkare ton. Ett mycket medvetet kulörval, visar det sig.

Den grafiska formgivaren och illustratören Vendela Wetterström står för bokens design och typografi, och hon berättar att färgen liksom ”bokens narrativ, en resa kring Luleälven” var bestämd från början. ”Mia pratade om rosa som en motpol till det industriella, till vattenkraften. Men hon valde den också utifrån växten som kallas rallarros, som finns överallt kring älven och kraftverken och som har den färgen.”

Också greppet att prägla in det stiliserade älvsystemet på pärmens framsida har på ett sätt med naturen att göra: ”Präglingen är ju nedsänkt i pärmen precis som en älv är insjunken i landskapet.”

De omväxlande små och stora, ömsom snävt beskurna och ömsom vidgade vyerna i bokens fotografier förmedlar, precis som de i En plats försvinnande, något på samma gång kusligt och mäktigt. Inga människor syns i fotografierna, bara det människan skapat, och orsakat för att förse landet med elektricitet. De gamla tömda älvfårorna, de gigantiska ingreppen, de väldiga betonganläggningarna, grusåsarna och framsprängda schakten, ridåerna i skogarna där ledningarna dragits fram; en känsla av kylig monumentalitet som förstärks just av att ingen är där.

Och så är det den subtila symboliska dimensionen i formgivarens val av typsnitt: seriffen Kudryashev, en moderniserad form av en font som har en speciell historia. ”Det är ryskt och ritades ursprungligen för ett uppslagsverk, Stora sovjetencyklopedin”, berättar Vendela Wetterström.

De landskapsomvandlande ingreppen som vattenkraften har stått för i norra Sverige brukar jämföras med just Sovjetunionens hybrisartade ingenjörsprojekt. Ett sätt att storskaligt tukta naturen i samhällsekonomins namn.

Just det, ekonomin, den har ju orsakat oro och nationella och personliga katastrofer på senare tid. Vilket leder oss till den storleksmässigt blygsamma men omsorgsfullt formgivna fotoboken med titeln Eclipse, på svenska förmörkelse, tillbakagång. Den rymmer fotografier av Eva Teréz Gölin, som också har gjort den grafiska formen.

Bilderna är kraftigt ”sotade”, som tagna genom ett mycket mörkt filter. Utsnitt från en turistort. Parasoller, sand. De utstrålar en känsla av undergång. Men den enda egentliga fotografiska nyckeln till att det handlar om en kollapsad ekonomi, är en serie bilder där en man tar ut, eller försöker ta ut – vi ser bara hans rygg – pengar från en bankomat. Först i eftertexten berättas att bilderna är tagna under den stora finanskrisen som inleddes 2011 och som vissa länder fortfarande är svårt märkta av. Det står bara ”turistorten” som geografisk ledtråd, men i en informationstext i anslutning till en utställning av bilderna anges att de är från krisens epicentrum Grekland.

För- och eftersättsbladen är nattsvarta, naturligtvis. Omslagspärmen klädd i mörkgrått klotband. Med titeln, satt i spärrade, kursiverade versaler i typsnittet Haboro Contrast, och författarnamnet präglade i skimrande silver. Här finns också, i samma silverprägel, en stiliserad bilvindruta. Ett motiv som flera gånger dyker upp också i fotografierna, där den sortens solreflekterande aluminiummatta som används för att om möjligt hålla värmen nere i den parkerade kupén har fällts ut.

När jag första gången tar ut boken ur dess plastfodral händer något egendomligt. Ett tunt sjok av silver från omslagets prägling tycks ha lossnat och faller ut över bordet, som små olycksbådande skärvor av krossat glas.

”Att en tanke kan vara helt omöjlig att tänka är troligen många gånger orsak till varför vi hamnar i kris”, står det i bokens efterord. Ja, vem tänker sig till exempel att ett mikroskopiskt virus skulle kunna tömma gatorna i världens stora städer?

What happens when nothing happens. Fotografi och form av August Eriksson. Text av Kristoffer Leandoer. Typografi av Petri Henriksson/Blank Blank. Skreid Publishing och Art and Theory Publishing, 2020.

Roadkill. Fotografier av Anders Ängsvik. Redigering och design av Sandra Praun och Oscar Guermouche. Text av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Praun & Guermouche, 2020.

Omslaget till fotografen August Erikssons senaste bok visar en bild av ett övergivet Stockholm där alla människor har dragit sig undan. Lägg till dess titel, What happens when nothing happens, och man tänker: det måste vara en bok om pandemin! Greppet upprepas inne i boken, på fotografi efter fotografi, samma typ av utsnitt, men från olika platser i innerstaden. Bitar av trottoarer. Tomma gator och hus efter hus.

De vackra flanörfotografierna är ofta svagt ”tintade” av ett sorts guldsken, eller en blågrå ton som sällan upplevs dagtid. I dessa färgnyanser ligger också nyckeln: fotona visar sig vara tagna under en lång rad ensliga sommarnätter, kring midnatt och in mot gryningen. Och de är tagna under de tre somrarna före och inte under den pågående pandemin.

August Eriksson berättar att han just höll på att sätta samman dem till en bok när ”coronan slog till och alla medier plötsligt fylldes av bilder av städer där inga människor fanns”. Han ställdes därmed inför ett val: ”Skulle jag verkligen göra den här boken nu, under pandemin? Blir det bara fel och oseriöst att presentera fotografier som ser ut som om de hade tagits nu, fast de handlar om något annat?” Han bestämde sig för att inte låta sig påverkas, säger han. ”När världen förändras så förändras också bokens betydelse, det får jag acceptera.”

Själva grundförutsättningen för projektet är snarast filosofiskt. ”Jag lockas av vandringen som en typ av meditation. Jag hade gjort två böcker på temat, med fotografier från vandringar på ensliga platser i Japan. Nu ville jag testa att gestalta en vandring i min hemstad. Det är svårt att på allvar upptäcka det man ser varje dag, så jag behövde ändra mina rutiner. På natten är det tomt, och det händer något med medvetandet när man stiger upp kring midnatt i stället för på morgonen. När jag provade det föll allt på plats.”

Perspektivet skulle vara detsamma i alla bilder, och positioneringen av bilderna på uppslagen var mycket viktig. ”Alla bilder är högersidor med en tom sida till vänster, för att understryka flödet av vyer man möter när man vandrar, man kan ha blicken ungefär på samma ställe när man bläddrar.”

Men visst för boken ändå tankarna till något ödesmättat? ”Ja, detta att ’ingenting händer’, kan ju också bero på att något stort och katastrofalt har hänt. Tomheten gjorde det också lättare att få syn på detaljer. Som på bilden där det finns en kanin, det är den enda levande varelsen i hela boken, och den syns verkligen.”

Vill man vara dyster, och det är ju på sin plats i denna text, så kan man tänka sig att det djuret skulle kunna ha dykt upp i en annan existensform, i sista boken i min stapel.

Sedan 2006 har konstnären Anders Ängsvik fotograferat djur på och längs modernitetens själva artärer: motorvägarna. Det är döden på dessa som boken Roadkill gestaltar. I form av bilder av överkörda djur. Djupt symboliska offer för människans klimatuppvärmande framfart, väldigt otäcka att se på. En hackspett, en orm, en groda med uttryckta inälvor. Och så, som en extra chock och påminnelse om att inte bara djuren förolyckas längs rutterna: en krossad mullvad, vars hårlösa tass med sina långa ”fingrar” ser ut precis som en människas hand.

Boken är formgiven av Sandra Praun och Oscar Guermouche, de är också dess redaktörer och ger ut den på sitt eget nystartade förlag. Sandra Praun berättar om den svåra uppgift de ställdes inför denna gång: ”Vi tänkte: hur tar man som läsare till sig ett sådant här material? Antingen slår man det ifrån sig, eller så blir man avtrubbad och bläddrar bara på för att komma vidare. Vi ville behålla läsarens uppmärksamhet och samtidigt undvika att det blev en splatterbok.”

Lösningen blev dels ett starkt begränsat urval av bilder. Åtta stycken, som också presenteras i form av liksom inzoomade delförstoringar i anslutning till boksidan där hela bilden syns. Originalbilderna är ”enormt stora” och de ville, säger hon, på så sätt förmedla en känsla av skalan de skulle ha haft hängda på en vägg. ”De inzoomade detaljerna är också tänkta att efterlikna ögonblicksflasharna i en bilkrock, som det brukar gestaltas på film.”

Det begränsade bildmaterialet till trots ville de skapa en ”riktigt tjock och maffig” fotobok. Första tanken var att helt enkelt fylla på med blanka sidor mellan de åtta utplacerade ”krockarna”. ”Men som läsare bläddrar man ju bara förbi en massa tomma sidor, och vi ville hålla fast koncentrationen tills man kolliderar med en bild.”

En befintlig essä av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman lades till, som bland annat handlar om vårt förhållande till djuren, exemplifierat med apan och hur den har misshandlats genom historien. Texten är utportionerad med en ensam rad i taget på nedersidorna av de i övrigt tomma, ljust vägbanegråa bladen. Tryckt och klar har boken 336 sidor.

Uppslag ur Roadkill. Fotografier av Anders Ängsvik. Redigering och design av Sandra Praun och Oscar Guermouche. Text av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Praun & Guermouche, 2020.

”Vi föreställde oss att man åker på de här motorvägarna och att texten med dess baslinje är som rösten som rullar ut från en bilradio. Och texten löper över så många sidor utan paginering, så därför ville vi också bjuda på ett bokmärke.” Detta är gjort i signalrött – en varningsfärg i trafiken, liksom den gula kulören på för- och eftersättsbladen – med titeln inpräglad i feta versaler.

”Ibland verkar fotoböcker göras lite slentrianmässigt, en text av någon kurator och så bilderna på rad. När man i stället utgår ifrån materialet använder man verkligen fotoboken som medium och gör den till något eget, då kan man tillföra flera lager”, säger Sandra Praun till sist.

Uppslag ur Roadkill. Fotografier av Anders Ängsvik. Redigering och design av Sandra Praun och Oscar Guermouche. Text av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Praun & Guermouche, 2020.

Det konceptgreppet, som får ett så spännande och givande resultat i Roadkill, gäller på olika sätt också de andra volymerna i min stapel. Nog finns det mycket att oroa sig för i världen just nu. Men utvecklingen av fotobokens form och kvaliteter behöver vi inte bekymra oss om.

Pontus Dahlman är kulturjournalist med litteratur, konst och grafisk form som områden.