Illustration: Hanna Böhm

Essä: Maträtter som berättar

Vi äter med ögonen sägs det. Ida Säll påpekar att vi även läser med munnen. I alla fall när det kommer till måltidsskildringarna i tecknade serier och filmer. Hon suktar efter anrättningar från Asterix, Studio Ghibli och Musse Piggs husvagn, och funderar över vad den tecknade maten betyder. Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 3, september 2021. Text: Ida Säll. Illustration: Hanna Böhm.

Fullmånen lyser, en nattfågel sjunger. I gallernas namnlösa by ringlar lägereldens rökpelare framför stjärnhimlen. Romarna är besegrade, igen. Rött vin porlar ur stora krus, någon gör en piruett på långbordet. Den tondöva Troubadix har försetts med munkavle och bundits till händer och fötter. Alla har mustasch. Visst är det det här man kallar gästabud? Man ska just börja äta – helstekt vildsvin. Det grillade skinnet glänser som guld.

Jag har aldrig brytt mig om Asterix. Varje gång jag har försökt ge mig in i den franska farsen har mina tankar försvunnit i väg på annat håll. Men vid lägerelden, slutscenen i varje seriealbum, där har jag varit på plats.

Att äta tycker nämligen både jag och Albert Uderzos galler om. Jag vill smaka på det där svinet. Kanske för att kött gör sig allra bäst i tecknad form? Eller för att kärleken till grillat består i ett nedärvt minne. Glädjen och ruset i att äta och vila – sitta ner tillsammans – syns där mitt i bilden.

Att knyta an till en figur som längtar efter mat är lätt. Att spegla sig i någon som äntligen får sin hunger besvarad och tillgodosedd är ännu enklare. När vi ser djur, sagoväsen eller galliska krigare tugga, svälja och trivas, då tycker vi att de liknar oss.

I många år har jag tänkt på tecknad mat. Framför allt har jag förstås tittat på den, hungrat. Som barn åt jag bara mellanmål om jag samtidigt fick stirra ner i tidningen med knattarnas mackor och deras återkommande färgskala: salladsgrönt, tomatrött, brödets blekhet, en gul ost. Jag har låst in mig i syslöjdens textilförråd bara för att låta ögonen vila på Teenage Mutant Ninja Turtles-tyget med pizzatrianglarna. Varför är den tecknade maten så god och vilken är godast? Vad berättar den?

Jag använde Instagrams frågefunktion och ställde frågan: ”Vilken tecknad mat (i serier eller tecknad film) har du suktat efter?” Svaren jag mottog från vänner och bekanta hade ofta utropstecken och var förvånande samstämmiga.

Tre sorters tecknad mat från tre olika kontinenter utgjorde 90 procent av svarsmaterialet. Det är just samma tre länder som i en världsomgripande kontext brukar räknas som de stora serienationerna: Japan, USA och Frankrike (som i detta fall klumpas ihop även med Belgien på grund av språket). Därtill är de alla utpräglade matnationer, med diametralt skilda kök.

Det helstekta vildsvinet hos Asterix var den allra mest eftertraktade rätten. Fläskköttet där kan förstås läsas just som en patriotisk symbol, firandet av en nationell samvaro och kamp. Redan på första sidan i varje Asterixalbum deklareras att Gallien (nuvarande Frankrike, Belgien, västra Schweiz samt de delar av Tyskland och Nederländerna) är ockuperat av romarna: ”Hela Gallien? Nej! En liten by som befolkas av envetna galler vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd!”

Av de tre exempel på älskad tecknad mat jag skriver om i den här texten är en rätt från en tecknad serie som sedermera blivit till film (Asterix och hans nyss nämnda svin, första gången ritat år 1959), och en odefinierad rätt (”Allt från Studio Ghibli”, och dylika formuleringar) med bestämd producent. Japanska Studio Ghibli grundades av Hayao Miyazaki och Isao Takahata på mitten av 1980-talet och har sedan dess producerat ett tjugotal animerade långfilmer. Det tredje exemplet, en majskolv, kommer från en tecknad film som senare har blivit tecknad serie – Musse Piggs husvagn från 1938.

Den tecknade serien uppstod som bekant före både den tecknade filmen och spelfilmen (”otecknat”, som jag gärna vill passa på att kalla den här). Att definiera vad som är tecknad film är tämligen enkelt. Den är tecknad! Den rör sig. Den brukar tala, skramla och sjunga och låta. Men att definiera tecknade serier är däremot mer komplicerat. Faktum är att det blir desto svårare ju mer man försöker. Enligt Nationalencyklopedin är det en ”sekvens av bilder”. Men många, inte minst praktiserande tecknare, räknar även den så kallade enrutingen till samma konstart.

Föreslår man, liksom till exempel Svenska Akademins Ordbok, att seriebegreppet kan förklaras som en tecknad berättelse får man också problem, eftersom begreppet ”berättelse” förstås är vagt i sig. På så vis riskerar definitionerna att inte tydligt avgränsa utan snarare vara lika vaga som det begrepp det ska definiera.

Men så här då? I en tecknad serie finns oftast minst två rutor. Mellan dessa rutor hinner någonting hända. Det kan gå ett decennium eller ett ögonblick. Lisa och Sluggo biter tag i varsin ände av en kokt korv. Andra världskriget startar. Olle Ångest bestämmer sig för att baka en sockerkaka.

Serier är ett monosensoriskt medium. Till skillnad från den tecknade filmen förlitar det sig till endast ett av våra sinnen, synen. I Scott McClouds standardverk Serier – Den osynliga konsten beskriver författaren hur läsarens hjärna fungerar som en sorts ”mellantecknare”. Den fyller i mellanrummen mellan rutorna likt en animatör, och på så vis blir den, serien, begriplig.

Men det är något mer som sker. Händelser kan ritas, ljudeffekter (HACK! HACK! HACK!) kan skrivas ut, böljande vågor ovanför ett objekt kan beteckna värme (lukt!). Men läsaren, du och jag, vi behöver vårt minnesstoff, våra samlade sinnen för att fylla mellanrummen med liv. Vilken är den minsta gemensamma sensoriska sensationen för alla som har en mun? Förmodligen mat, ätande. Eller kyssen? Men även den går väl att härröra från viljan att bli matad och att mata – med hjälp av den egna munnen.

Det japanska tar stor plats i filmerna från Studio Ghibli. Ja, men de är ju japanska, är rimligt att inflika. Men just företeelser som är av särskild vikt för hur den japanska nationen fungerar och tar sig uttryck spelar också roll för Studio Ghibli-berättelsernas framåtrörelse. Ett exempel: tågtrafik. Ett annat: att äta.

Mat är en grundläggande beståndsdel i den japanska kulturen och Ghiblikaraktärerna bär ofta på en barnslig, lustfylld hunger. Det gemensamma, vardagliga ätandet utgör ett kitt som binder människorna till varandra. Själva tillagningen exponeras, kokande grytor och fräsande stekpannor både syns och hörs.

Och måltiden tar tid – när det är dags att äta skruvas berättelsens tempo ner. Vi får stanna kvar vid bordet, där små ansikten lutar sig förväntansfullt över ångande skålar med nudlar, tunna skivor skinka, hackad vårlök och en hårdkokt ägghalva (Ponyo och klippan vid havet, 2008).

I Kikis expressbud (1989) startar en 13-årig häxa budfirma på kvast. Det är en coming of age-film i tämligen svensk stadsmiljö. (På 1970-talet åkte Miyazaki till Sverige för att övertala Astrid Lindgren att ge honom animationsrättigheterna till Pippi Långstrump. Han misslyckades, men här har man emellertid använt både Visby och Gamla stan i Stockholm som förlaga till Kikis fiktiva hemstad Koriko). Kikis utveckling kommer med hennes slitsamma jobb, att ensam på sin kvast frakta pajer, bröd och bakelser från ett bageri hem till hungrande, oftast mycket tacksamma, familjer. Hon misslyckas och tvivlar också, och där är förstås filmens kris. Men maten, den är genomgående god, en värmande passagerare på den långa turen.

I Totoro (1988) får maten visa på en sjuk mammas frånvaro och en pappa som är slukad av arbete, när storasystern Matsuko med vana händer förbereder lunchbento till sig själv och lillasystern Mei. I en matlåda med rundade kanter placerar hon vitt ris och umeboshi (torkade, mjölksyrade plommon), edamamebönor och sakura denbu (ett fiskpulver gjort på torsk, rosafärgat som sakura, körsbärsträdet). Lillasystern ser på sin bento som om hon beundrar en efterlängtad present.

Allra mest äts det i Spirited away från 2001. Men här är maten ett frestande hot med kraft att förvandla. Tioåriga Chihiro ska flytta ut på landet tillsammans med sina föräldrar. Fast pappan kör fel och de hamnar i en övergiven nöjespark. Chihiro är skeptisk, men de båda föräldrarna är på ett oroväckande gott humör. Det mörknar, och plötsligt står de vid en folktom restaurang, full med nylagad mat. När pappan, lätt framåtlutad, lockas av dofterna liknar det hur suget efter mat har tecknats i serier och på film tusentals gånger. Chihiro avvaktar men föräldrarna börjar äta – kött och små grillade fåglar, traditionella japanska bakverk, petita degknyten, pommes frites, senap …

När jag ser om filmen blir jag så hungrig att jag måste försvinna i väg och laga lunch (snabbnudlar, furikake, rostad lök, en sorglig imitation av mina begär). Och när jag återvänder till skärmen med min tallrik är allt förbytt. Det är en vidrig scen. Föräldrarna har förvandlats till jättelika grisar. De har fortfarande sina kläder på sig, plaggen stramar och glipar och pappan rasar baklänges i slow motion ner från sin lilla, lilla pall.

Det ohöljda frossandet i vad som visar sig vara förtrollad mat förpassar föräldrarna till andevärlden och utgör första aktens vändpunkt. Det är en återkommande logik i Ghiblifilmerna – när du äter något från en annan värld blir du en del av den. Du är vad du äter, bokstavligen. Två bökande svin. Sedan är det upp till barnet Chihiro att hitta ett sätt att göra de vuxna till människor igen. Magiskt grisblivande på grund av svulleri går för övrigt att finna även i Homeros Odyssén.

Musse Pigg på camping (Mickey’s trailer) har visats i svensk tv på julafton sedan många decennier tillbaka. Musse, Långben och Kalle Anka packar in sig i en husvagn och överger den nersmutsade staden för den levande landsbygden.

Under bilturen lutar sig Musse ut genom husvagnens fönster och fyller en plåthink med vatten från ett vattenfall. Hinken ställer han på spisen. När han återigen lutar sig ut genom fönstret kör man förbi ett majsfält. Nu tar han en stor kniv och skär gul majs direkt från de höga plantorna.

Först: kan majsens popularitet ha att göra med sändningstillfället? När vi sjunker ner i soffan, dästa av fet julmat medan ett snöblandat regn faller utanför – är inte tanken på frisk majs direkt från kolven extra lockande? Men framför allt: majsen har en speciell historia i USA. Ursprungsamerikanerna i Latinamerika var de första att odla plantorna. Majsen var basen i det aztekiska köket och man dyrkade sin majsgud, såg kornet som en symbol för fruktbarhet, liv. Ursprungsamerikanerna lärde sedan de europeiska kolonisatörerna hur man drev upp den för dem främmande grödan.

I dag planterar USA mest majs i världen. Majsen blir till mat, djurfoder och etanol. Kolven kan alltså läsas som en symbol för den solgula, bördiga landsbygden, det amerikanska världsherraväldet. Men genom ett postkolonialt raster blir förstås Musses flinka hugg med kniven mot stammen en bild av koloniseringen, kapitalismen.

När majskolvarna är färdigkokta börjar Kalle och Musse äta. Deras käkar klapprar från vänster till höger och avslutas i ett pling, som en skrivmaskin. (En referens som med tiden förstås blir obegriplig för allt fler.)

Vad består bilden av en majskolv i? Saftiga små korn, tätt packade i spänstiga rader. Massor med linjer att rita. Den tecknade maten är inte nödvändigtvis blöt, men ofta just saftig. Den blänker av glaze (Asterix vildsvin) eller förmodat smör (majsen, återigen). I filmerna från Studio Ghibli både glittrar, skiner och ångar maten. Den omges av en sorts förhöjd, otämjbar energi. Miyazakimaten går lätt att räkna till det som kallas food porn eller gastroporn – en fantasibild av mat skapad just för att väcka längtan, begär.

Men kanske är det den stiliserade formen som är det egentliga svaret på varför den tecknade maten är så god. ”Att abstrahera”, skriver Scott McCloud, ”handlar mindre om att gallra bort detaljer än att koncentrera sig på vissa detaljer. Genom att reducera en avbildning till dess ’grundbetydelse’ kan konstnären utvidga denna betydelse på ett sätt som den realistiska konsten inte klarar av.”

Stilisering är ett grundelement i den tecknade serien och all mat i serietidningar och tecknad film är stiliserad i olika grad. Och när god mat inte måste tecknas realistiskt, kan man välja att göra den ännu godare.

Köttet tilldelas en lysande röd färg, alternativt en jämnt brun nyans. Den generiska kycklingklubban har en pålitlig form med ett ben att hålla i – ibland liknar den en stor godisklubba. Skinkan är skär och överdimensionerad och används ibland som tillhygge. Alla sorts skelettdelar, med undantag från skallen och det tömda revbensskrovet (Asterix!) tecknas enligt sträng konvention som en rak, vit knota med två symmetriska utskott i varje ände. (Den vedertagna, påhittade bilden av hur ett ben ser ut verkar springa ur formen på lårbenet, tillika människokroppens grövsta del, det ben som oftast hittas i fornlämningar eftersom det tar längst tid att bryta ner.) Det är lätt att rita och ännu lättare att känna igen. Det tecknade köttet verkar gott just för att det är extra artificiellt, och inte på långa vägar påminner om ett stycke död, uppskuren muskel.

Asterixförfattaren René Goscinny dog på 1970-talet av en hjärtattack på en träningscykel. Tecknaren Albert Uderzo levde till 2020. ”Det värsta vi har ställt till med”, sa Uderzo i slutet av sitt liv, ”är att många unga tror att det är gott med helstekt vildsvin. Det smakar papper.”

Ida Säll är kritiker och journalist. Hanna Böhm är illustratör och serietecknare. Källor utöver de som nämns i texten är The cinema of Hayao Miyazaki av Jeremy Mark Robinson (Crescent Moon Publishing, 2016) och Vad är tecknade serier? – en begreppsanalys av Fredrik Strömberg (Seriefrämjandet, 2003).

 

 

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.