Porträtt: Mats Jonsson

Kanske har han blivit folklig nu. Serietecknaren och författaren Mats Jonsson pratar med Ida Säll om taffligt tecknande, seriedramaturgi och humorns plats i allvarliga ämnen, som i När vi var samer, om släktens samiska historia.


Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 4, december 2021. Text: Ida Säll. Foto: Frida Sjögren.

Mats Jonsson gick och lade sig halv tre. Nu sitter han, lätt hålögd, på en stol i sin ateljé i Ådalen. Den ligger inrymd i en stuga några meter från bostadshuset vid Ångermanälven. Intill skrivbordet står två bokhyllor, en hopfälld tältsäng, travar med undanställda saker och en stjärnkikare.
– I teorin är det en ateljé, men i praktiken är det gästrum, skräpkammare och arbetsrum. Jag har fått kikaren i present av mina föräldrar men jag hinner aldrig titta på stjärnorna.

Mats Jonsson i sin ateljé vid hemmet i Sandslån. Foto: Frida Sjögren

Serien för tidningen Arbetet hann bli klar under natten, även om den blev fyra gånger längre än planerat. Tonårsdottern Ellen är sidekick i en arg och mycket rolig redogörelse för en flytt från Stockholm till Sandslån som blev en mediecirkus. Men framför allt är Hur jag blev djävulen i Alex Schulmans helvete ett slags slutreplik på den debatt som följde på Mats Jonssons senaste bok När vi var samer.

Debatten i och med boken kom dock varken att handla om den svenska statens kulturella folkmord på skogssamer eller om seriekonst. Ett lösryckt citat ur en intervju med Mats Jonsson (”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”) fick i stället mediesamtalet att kretsa kring medelklassen i Stockholm, och huruvida staden är uthärdlig att bo i eller ej.

Den här texten handlar inte om den debatten, utan om Mats Jonsson. Han har ritat serier sedan han var fyra. I många år var han redaktör för serietidningen Galago, samma tidning som han en gång publicerades i för första gången. Nu för tiden reser han omkring mycket och berättar om När vi var samer. Det är en textrik hybrid mellan släktkrönika och fackbok med utgångspunkt i det egna samiska påbrået och hur det har dolts i släkten. Grundidén till boken har han haft i 25 år.

I veckan ska han vara med i SVT:s Go’kväll. I somras sommarpratade han i radio och sedan dess får han mycket post. Det händer att människor han inte känner stannar till i byn och knackar på hans ytterdörr. En tid efter vårt samtal kommer nyheten om att När vi var samer är den första serieroman som har nominerats till bästa skönlitterära bok i Augustpriset (vinnaren har inte avslöjats när detta skrivs).

Är du folklig nu?
– Jag har ju börjat närma mig det. Det kom oväntat, men som en framväxande insikt. Jag märkte det framför allt i och med min bok Nya Norrland, när jag fick fans i mina föräldrars ålder. Och det där sommarprogrammet knuffade mig över gränsen, långt in i den folkliga hagen.

Är det kul att vara folklig?
– Det går ju onekligen i linje med min vilja att bli läst, nå fram. Och att vilja sprida kunskap. Då vore det väl konstigt om man åbäkade sig och bara ville hålla sig undan.

Vad har format dig som berättare?
– Framför allt massor med klassiska serier som jag läste som barn – allt från Bamse till Tintin. Jag vill alltid vara trogen mina rötter i mainstreamserierna. Sådana som verkligen är ”cartoony”. Jag är noga med att ha rörelsemarkeringar, ljudord och slutrutor där det säger: ”PLOPP!”

Hattarna ska flyga.
– Ja, hattarna ska flyga. Det är kul. Det är annars lätt hänt, när man ägnar sig åt de ämnen som jag gör, att det blir för allvarligt. Jag försöker därför påminna mig om att den grundläggande humorn ska få ha en plats när jag ritar.

Rutor ur serien Hur jag blev djävulen i Alex Schulmans helvete, av Mats Jonsson, publicerad i Arbetet, 2021.

Berätta mer om vad som har format dig.
– I och med att serier inte är ett stort akademiskt fält, och att jag därför inte kom i kontakt med någon serieforskning under mina formbara år var det först när jag läste filmvetenskap som jag fick ord för vad jag sysslade med som serietecknare. Sedan dess har jag tänkt mycket på hur pass inspirerade många serieskapare är av film, kanske utan att de själva vet om det.

Hur då?
– Bildvinklar liknar kamerarörelser. Man tänker ofta som en filmskapare med ett ”establishing shot”, ”shot-reverse shot”. Det var också genom filmteorin som jag på riktigt fick upp ögonen för rytmens betydelse. Jag vet att jag har problem med hög densitet och det blir lätt mycket text, på gott och ont. Sedan jag blev aktivt medveten om det här med rytm har jag försökt jobba mer med det. Att lägga in tysta rutor och stumma partier till exempel. Jag försöker också läsa mycket av det jag skriver högt.

Du är utbildad journalist. Har det påverkat hur du berättar?
– Det var ju väldigt länge sedan, det var tidigt 1990-tal innan medielandskapet förändrades av det digitala. Nu pratar man om klick, då pratade man om upplagor. I stort är det samma tänkande ändå. De allra flesta journalister arbetar på strikt kommersiella grunder, och det tror jag att jag tog till mig. Det man gör får bli hur bra det vill, men det spelar ingen roll om det inte blir läst. Jag har nog ett slags kommersiellt eller populistiskt tänkande, på det sättet. Det kan bli konstnärliga kompromisser i och med det.

Hur då?
– Till exempel i serien till Arbetet som jag gjorde i natt. Jag hade kanske velat ha en annan titel, något mer lågmält. Men nu fick den heta Hur jag blev djävulen i Alex Schulmans helvete för att jag vet att fler läser då än om den hade hetat till exempel ”Jävla stockholmare” eller ”Förlåt”. Ett sådant tänkande kanske är främmande för många, men inte för seriekulturen, som är en smutsig masskultur …

Ur seriealbumet Hey princess!, av Mats Jonsson, Galago, 2002.

Hur har dina figurer förändrats genom åren?
– Jag gick mer in för groteskerier i början. Jag tror att de har gått från det groteska till det mer semirealistiska. Är man tonåring har man inte några finnar utan 800 finnar, hånglar man så rinner och sprutar det litervis med saliv. Det tycker jag fortfarande är kul, men det handlar om vilka historier man vill berätta – jag hade inte kunnat berätta När vi var samer på det sättet. Det här hänger också ihop med att jag började som 15-åring och var gravt gymnasieintellektuellt föraktfull mot min omgivning i ganska många år. Alltså även efter gymnasiet. Jag ville gärna göra elaka karikatyrer och överdriva det groteska. Men det handlar inte bara om hur jag var, utan också om hur samhället var då. Att håna folk i populärkulturen var mycket större på 1990-talet. Till exempel Killinggänget var en del av en sådan kultur. Det var fullt normalt då men nu känns det vare sig särskilt kul eller comme-il-faut.

Du har kallat dina teckningar fula. Tycker du fortfarande det?
– Jag säger fortfarande att jag verkar inom genren ”taffligt tecknad självbiografi”. Men ibland kan jag bli oerhört nöjd med en bild och känna: ”Vad då, jag kan ju rita? Det här blev ju bra?” Men jag skulle väl säga att jag har en … fungerande stil.

Men om du känner så nu efter att ha ritat i drygt 40 år måste du ha nått en punkt för länge sedan när du tänkt: ”Jag ritar fult, men jag ska bli serietecknare ändå”?
– Jo, det är märkligt. Jag måste ha haft en väldigt stark vilja. Och jag visste ju att jag ritade fult, men jag ritade för att det var roligt. När jag var tonåring och började ge ut fanzines fick jag fruktansvärt dålig kritik, både i Bild & Bubbla och av andra tecknare. Då var det väl egentligen bara David Liljemark som höll mig flytande. Vi blev brevvänner när vi var 14 och han var alltid 100 procent positiv till allting.

Ur serien Klassresan från Puerila serier nummer 8, 1989, som även blev Mats Jonssons debut i Galago 1991.

Ur serien Min prao från Puerila serier nummer 7, 1989, seriefanzinet som Mats Jonsson gav ut i tio nummer 1986–1991.

Omslaget till Puerila serier nummer 9 från 1990 och nummer 7, Mats Jonsson.

Vad mer sporrade dig?
– När jag var 18 och blev publicerad i Galago hade jag verkligen inte förväntat mig det. Det var 1991, och det var väldigt viktigt med en slickad tuschlinje då. Men redaktören Rolf Classon måste ha sett något som jag inte är säker på att jag själv hade sett som redaktör. Och hade det inte varit för publiceringen hade jag nog slutat rita där på gymnasiet. Jag hade kanske skrivit dikter i stället? Men Galago blev verkligen en sporre.

Mats Jonsson i sin ateljé vid hemmet i Sandslån. Foto: Frida Sjögren

När din debutbok Unga norrlänningar gavs ut 1998 beskrev även de positiva recensionerna teckningarna som fula.
– Nu lever vi i stället i en tid när jag och till exempel Liv Strömqvist ger ut böcker, och i recensionerna av dem nämns knappt teckningarna. Det är en enorm förändring. Är det något jag är stolt över i min gärning är det att ha bidragit till att den slickade tuschlinjens tyranni har brutits i Sverige.

Men att teckningarna knappt nämns i recensioner av tecknade serier, är det verkligen något positivt?
– Precis. Å ena sidan är jag glad att min teckningsstil inte är en ständig black om foten, å andra sidan är det sällan recensioner tar upp just hur böckerna är som serier. Det är tråkigt att den mesta seriekritiken skrivs av litteraturrecensenter som aldrig har utgett sig för att ha några djupare kunskaper i seriemediet. Då skriver man i stället mest om bokens ämne.

Du kallar dig också författare nu. När började du göra det?
– Det var när jag började ge ut barnböcker, med mer text än bild.

Var det ett laddat steg?
– Från tidig barndom tänkte jag att författare är nog det finaste man kan bli. Serietecknare var något man var, oavsett om man blev publicerad eller inte. Vi fjortonåriga fanzinister var lika mycket serietecknare som Joakim Pirinen eller Robert Crumb, vi var bara på olika nivåer. Men författare, de skriver böcker som finns på biblioteket. Det kändes som en läkarlegitimation för mig på den tiden. F-ordet är fortfarande väldigt positivt laddat för mig.

Ur serieromanen Nya Norrland av Mats Jonsson, Galago, 2017.

Hur får du idéer till hur berättelsen ska matas fram, hur dramaturgin ska se ut?
– Först får jag en idé till en bok. Sedan tänker jag på den lågintensivt i ett par år. Då och då tar jag fram tanken och polerar den, medan jag jobbar med annat. I När vi var samer började jag med massor av research så klart. Men generellt börjar jag annars på det enklaste stället, med det som känns lättast och roligast. Det brukar vara en del i bokens början, en serie på ungefär 20 sidor som fungerar som ett slags koncentrat för hela boken. Nästan som ett pilotavsnitt, där jag testar idéer och berättande som kanske sätter stämningen för hela den långa berättelsen. I Nya Norrland är den delen ett barndomsminne av Bollstabruk, som övergår i att jag kommer tillbaka som vuxen, går på samma gator och allt är förfallet. Sedan tar jag bit för bit, med hjälp av ett styrdokument eller grovt synopsis över vilka hållplatser man ska besöka på vägen. Jag tar en hållplats i taget, och då bestämmer jag hur berättelsen ska bäras vidare.

Hur jobbar du då?
– Då går jag och tänker på det hela tiden. När jag lagar mat, när jag promenerar. Då och då kommer det bara som en blixt, en idé om hur jag ska berätta. Framför allt när jag duschar. Det brukar vara väldigt roligt att jobba med dramaturgin.

Tvivlade du på något under arbetet med När vi var samer?
– I början undrade jag om jag stod för långt ifrån materialet. Jag ville ju inte att det bara skulle vara en fackbok, utan att det skulle beröra också. I mina tidigare böcker har jag alltid byggt berättelserna på något som har en känslomässig koppling till mig. Här var jag först rädd att den känslomässiga kopplingen inte var tillräckligt stark. Att det bara skulle bli ett projekt, liksom. Men sedan när jag började läsa, se sammanhang och förstå, insåg jag hur intimt knutet min farfars öde var till historien. Det var då, under arbetets gång, som jag blev ledsen och arg på riktigt. En av de saker jag insåg var anledningen till att jag känt sådan distans till det samiska under hela mitt liv. Det är ju precis vad det innebär att vara assimilerad.

Ur Mats Jonssons senaste serieroman När vi var samer, Galago, 2021.

Ida Säll är kritiker och journalist. Frida Sjögren är fotograf baserad i Härnösand.

Mats Jonssons senaste bok När vi var samer kom ut i augusti på Galago, galago.se. Tack till David
Liljemark för hjälp att ta fram arkivbilder från Puerila serier.

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.