Bild av Sara Lundberg ur boken Fågeln i mig flyger vart den vill, Mirando Bok, 2017. Lundberg ville skildra skolavslutningens myllrande högtidlighet genom tidstypiska kläder, hattar och frisyrer. Huvudpersonen Berta Hansson bär en sjömansklänning som hennes mamma har sytt.

Reportage: Fånga tiden

Hur kan en historisk epok eller samtidens föränderliga tidsanda fångas i illustration? Vilka detaljer i miljön och hos karaktärerna är viktiga att få med och hur ser researcharbetet ut? Sara Lundberg, Mats Minnhagen och Emma Hanquist berättar hur de använder tidsmarkörer och tidlösa symboler i bilderböcker, läromedel och tidningar.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 4, december 2021. Text: Maria Molin.

Även om boken Fågeln i mig flyger vart den vill (Mirando Bok, 2017) utspelar sig i början av 1900-talet var det viktigt för författaren och illustratören Sara Lundberg att en tolvåring i dag skulle kunna känna igen sig.

– Jag ville ha med utmärkande detaljer från 1920-talet, samtidigt som det skulle finnas inslag av något modernt i bilderna, något som var nutid. Därför bestämde jag mig tidigt för att inte vara så slaviskt noggrann med att återge tiden där berättelsen äger rum, säger Sara Lundberg när vi möts hemma i hennes lägenhet i Stockholm.

Bild av Sara Lundberg ur boken Fågeln i mig flyger vart den vill, Mirando Bok, 2017.

I den skönlitterära boken som baseras på en verklig historia och som har belönats med både Augustpriset och Snöbollen, gestaltar Sara Lundberg i ord och bild hur den blivande konstnären Berta Hansson (1910–1994) hittar vägen att själv forma sitt liv. Berättelsen utspelar sig i byn Hammerdal i Jämtland på 1920-talet, då hon befinner sig på tröskeln mellan barn- och vuxenvärld.

Texten blev till först, sedan målningarna på papper i akvarell och gouache. På vissa sidor har Sara Lundberg fört in kollage med urklipp från gamla böcker och en Åhlénskatalog från tiden. Känslan av 1920-tal hittade hon till genom lång och gedigen research.

– Jag har illustrerat historiska barn- och ungdomsböcker tidigare där jag har fastnat i researchfasen och då finns risken att man slutar lita på sitt eget uttryck och på fantasin. Det har varit faktaböcker, där det är viktigt att få allt historiskt korrekt.

Vi bläddrar i boken och dröjer kvar vid bilden där flickan ligger på mage på golvet och ritar intill sin mammas sjukbädd. På väggen är dotterns teckningar uppsatta tätt intill varandra.

– En historiker skulle kanske säga: ”Så här var det inte på 1920-talet.” Men så här var det när jag var liten – i mina föräldrars sovrum hängde våra barnteckningar på rad. Jag tror att de flesta känner igen sig i den här bilden i dag, säger hon och tillägger:

– Det blir också symboliskt eftersom jag såg möjligheten att stoppa in Berta Hanssons egna målningar här, de hon gjorde som vuxen. I den här skönlitterära kontexten är det strunt samma ifall man leker lite, och blandar lite mellan nutid och dåtid. Det handlar främst om att få fram en känsla som läsaren kan identifiera sig med.

Berta Hanssons mammas lungsjukdom, tuberkulos, är en tidsmarkör. Sara Lundberg läste flera böcker om sjukdomen och om sanatorierna där de sjuka togs om hand.

– Sjukdom i familjen är ett tidlöst tema, men tuberkulos markerar dåtid. I boken tecknar jag en tid i Sverige då den var en epidemi.

I sin research besökte Sara Lundberg hembygdsmuseet i Jämtland och studerade noga skol- och hemmiljöer, särskilt tapeter och mattor som skapar stämning och färg till berättelsens bakgrund. För att fånga tidsandan tittade hon mycket på kläder, skor och frisyrer på fotografier från tiden. Klänningarna signalerar 1920-tal där fokus har skiftat från midja till höft, och om man var lite modig, som Berta Hanssons storasyster, shinglade man håret i en kort uppklippt page.

På en av bilderna finns Hanssons egna teckningar av en kvinna och en mansprofil.

– Dem gjorde hon när hon var 14 år och det kändes roligt att ha med dem. Hon var mode- och klädintresserad och det blir så tydligt vad som var modernt just då.

I bilderboken Dyksommar (Mirando Bok, 2019) skriven av Sara Stridsberg har Sara Lundberg dykt ner i 1970-talet. Boken beskrivs av förlaget som ”en liten syster” till Stridsbergs roman Beckomberga – ode till min familj (Albert Bonniers Förlag, 2014). Här finns samma grundberättelse, men det som händer skildras utifrån ett barns inre värld och blick.

Sara Lundbergs omslagsbild till bilderboken Dyksommar med text av Sara Stridsberg, Mirando Bok, 2019.

– Precis som Fågeln i mig flyger vart den vill ligger den nära en verklig människas liv som jag måste förhålla mig till. Jag ville se bilder på Sara Stridsberg som barn – inte för att försöka skapa en porträttlik karaktär, utan för att få känslan av stämningen i rummet och tidsandan, berättar hon.

Att hitta de tidstypiska detaljerna i 1970-talsmiljön var mycket lättare än i hennes tidigare bok, eftersom det är en del av hennes egen barndom.

– Jag behövde inte göra lika mycket research. Vi är båda födda i början av det decenniet, så jag kunde använda mina egna minnen också. Jag ville skapa utifrån en dialog med Sara Stridsberg och hennes erfarenheter, men jag fick väldigt fria händer.

Hemma i köket får gardinernas bruna och orange toner flagga för 1970-talet. Flickans jacka och mössa är hämtade direkt från verkligheten och Sara Lundberg har googlat mycket på bussar och deras interiörer från den här tiden.

– Färgerna i Dyksommar är intensifierade. Jag studerade noga konstnären Sigrid Hjertén, som var inlagd i omgångar på Beckomberga under senare delen av sitt liv. Jag tyckte att det var idealiskt att ha henne som färgförlaga, hennes målningar är så vibrerande av färg och fulla av liv. Jag ville att den här berättelsen om psykisk ohälsa skulle kläs i starka färger som motsats till mörkret.

Sara Lundberg tänker ofta på symboler när hon väljer detaljer i bilder och när hon läste Stridsbergs roman under researcharbetet var det vissa av dem som stack ut, bland annat ett blått pärlhalsband som hamnade på omslaget. Berättelsen avslutas med en bild på ett flygplan, som symboliserar friheten då pappan får lämna mentalsjukhuset.

Illustratören Mats Minnhagen arbetar också med symboler, men betonar att det kan vara en flytande gräns mellan dem och allmän rekvisita. Han har nyligen illustrerat utvalda actionscener i äventyrsklassikerna Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne, återberättad av Andreas Palmaer (Bonnier Carlsen, 2020) och Sherlock Holmes. 3 mysterier: Det spräckliga bandet, De rödhårigas förening och En skandal i Böhmen av Arthur Conan Doyle, översatt och återberättad av Cecilia Davidsson (Bonnier Carlsen, 2021).

Mats Minnhagens omslagsbild till Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne, återberättad av Andreas Palmaer, Bonnier Carlsen, 2020. Tåget och röken illustrerar det moderna färdmedlet under sent 1800-tal, när sällskapet skyndar mot nästa anslutning i Calcutta i Indien.

– Phileas Foggs kläder, huvudkaraktären i Jorden runt på 80 dagar, berättar om vem han är, men det var också så en gentleman från tiden gick klädd. På omslaget till Sherlock Holmes finns föremål som gestaltar hans olika sidor, men de flesta figurerar också konkret i berättelserna. Vågen som symboliserar rättvisa och dödskallen som symboliserar döden är väl det närmaste jag kommer renodlade symboler, säger han.

Båda berättelserna utspelar sig under senare delen av 1800-talet, Sherlock Holmes i London och Jorden runt på 80 dagar i bland annat Indien, Kina och USA.

– I Jorden runt på 80 dagar finns en väldig framtidsoptimism och känsla av civilisationens framåtskridande. Då passar det bra med fartfyllda, färgglada bilder. Samma tidsperiod hade förstås kunnat illustreras mycket mörkare, om berättelsen i stället hade handlat om industrialismens baksidor och 1800-talets sociala misär, framhåller han.

Inför arbetet med böckerna gjorde han i stort sett all research via nätet, där han sökte efter gamla foton och målningar från perioden, byggnader, möbler, föremål, kläder och frisyrer.

– Det finns gott om bra resurser på nätet, även om man måste vara vaksam på vad man hittar, och man får dra en tidsgräns för researchen. Det finns nästan aldrig utrymme i budgeten för att få varenda pinal rätt, även om det förstås vore tillfredställande.

Mats Minnhagen, som från början utbildade sig till arkeolog, har arbetat mycket med historiska illustrationer tidigare. Han har bland annat illustrerat läromedel i historia åt det finska förlaget Schildts & Söderströms, där han byggde upp scener från antiken fram till 1700-talet.

– Det finns nästan alltid en berättelse i scenen, som förstås är mer central i skönlitterära verk. Komposition och färgval görs utifrån den och de historiska miljöerna måste anpassas till handlingen och karaktärerna.

Även i illustrationer till läromedel finns naturligtvis en berättelse, men den får på omvänt sätt anpassa sig efter miljöerna. En scen som Mats Minnhagen har illustrerat från Sherlock Holmes-novellen De rödhårigas förening äger rum på Fleet Street i London.

– Det är en ganska humoristisk berättelse och jag valde att göra bilden färgglad och lättsam. Jag har tagit mig en del friheter med gatan och Sankt Paulskatedralen för kompositionens skull. Här är det mest känslan av ett myllrande London jag är ute efter. Det är viktigare att stämningen i scenen blir rätt än att byggnaderna är korrekt placerade.

Till skillnad från Sara Lundberg som främst arbetar på papper sker hela hans arbetsprocess digitalt. Efter att ha läst boken han ska illustrera väljer han ut lämpliga scener i samråd med förlaget. Därefter följer researcharbetet, då han skapar ett stort kollage av referensbilder för varje illustration, som han snabbt kan scrolla runt i.

Han menar att det viktorianska England har fått en närmast mytologisk status i vår tid. Till den mytologin hör rekvisita såsom höga hattar, mustascher, polisonger, eleganta kläder och möbler, mattor och tapeter.

– Ska man illustrera klassiska litterära verk som på många sätt tillhör den viktorianska mytologins grundstomme så måste den rekvisitan finnas med. Men den är naturligtvis också med för att den är autentisk: det var så det såg ut på sina håll i England under den här tidsperioden.

På omslaget till Sherlock Holmes finns karaktärerna Holmes, Watson och de kvinnliga huvudpersonerna från två av novellerna på Baker Street.

Mats Minnhagens omslagsbild till Sherlock Holmes. 3 mysterier: Det spräckliga bandet, De rödhårigas förening och En skandal i Böhmen, skriven av Arthur Conan Doyle, översatt och återberättad av Cecilia Davidsson, Bonnier Carlsen, 2021.

– Bilden ska sammanfatta hela boken snarare än en särskild scen. Inredningsdetaljer från sena 1800-talet ska fånga känslan av inrökt viktorianskt vardagsrum. Men här finns också föremål som ska gestalta Sherlock Holmes personlighet och arbete, såsom fiolen, revolvern och laboratorieutrustningen i bakgrunden.

Redaktionella illustrationer handlar mer om bildidéer än om att vara historiskt korrekt. Arbetet med att omsorgsfullt välja ut tidsdetaljer är viktigt även för Emma Hanquist, som med sitt starka intresse för samhällsfrågor främst skildrar samtiden i illustrationer för en mängd olika tidningar.

Kollaget, som var hennes väg in i illustratörsyrket, har följt med henne länge, men för något år sedan släppte hon det för att enbart rita, numera på digital ritplatta.

– I den redaktionella världen får många former och detaljer tjäna som symboler när bildidéerna ska vara bärande. Det är en sorts generalisering eller förenkling av hur vi läser objekten och det eventuellt tidstypiska i dem.

Tydlighet, tillgänglighet och det omedelbara är nycklar i redaktionell illustration. I en tid med ständigt ökad digitalisering dyker ofta surfplattor, smarta telefoner och laptops upp i Emma Hanquists bilder, teknik som snabbt blir daterad.

– Du kan inte göra en alltför gammal mobiltelefon, men du behöver inte heller göra den allra senaste. Det landar ofta i en symbolik snarare än att gå in för mycket i exakt hur det ser ut just nu.

Vissa detaljer kan övergå från att vara en symbol för klasstillhörighet eller ekonomisk status till att bli en tidsmarkör. Det kan till exempel gälla inredningsdetaljer, där möbler och föremål med tiden kan devalvera i värde.

Illustration av Emma Hanquist, ursprungligen för Fokus, 2014, ombearbetad 2021.

– Kristallkronor var tidigare en symbol för överklass, men behöver inte nödvändigtvis vara det längre. Och en bilmodell som tidigare markerade klasstillhörighet kan i stället bli en tidsmarkör för ett visst årtionde. Samma sak med tjock-tv, som först signalerade klass, men nu enbart är en tidsmarkör, menar Emma Hanquist.

Hon har vanligtvis bara någon eller några dagar på sig att bli färdig med en bild och researchen består därför främst av sökning på nätet. Hon visar två bilder där hon använt sig av ”svarta tavlan”. I en illustration för Fokus utspelar sig scenen på 1970-talet, då svarta tavlan är tidstypisk. I den andra bilden, för Polistidningen, blir svarta tavlan i stället en symbol.

– Redaktionella illustrationer måste gå att läsa direkt. Svarta tavlan är ursymbolen i skolvärlden för lärande, fastän det var länge sedan man övergav kritor till förmån för whiteboards och skärmar. Även om man inte använder svarta tavlan längre reagerar man inte på det i en bild eftersom den är en så vedertagen symbol.

Kulturredaktionen, illustration av Emma Hanquist för Konstnären, 2016, där hon har lagt in både whiteboard och skrivmaskin.

I en illustration av en kulturredaktion för tidningen Konstnären har hon samlat flera symboler och detaljer som bygger på generella fördomar, såsom svart polo, spektakulära glasögonbågar, ”äkthet” i form av skrivmaskin och pipa, asymmetriska frisyrer och yviga mönster, för att få fram en poäng.

– Attributen är överdrivna för att bilden ska kunna läsas direkt. Det är en satirisk schablon av en kulturredaktion i Sverige eller västvärlden. Jag ville få med typiska detaljer som har karakteriserat denna typ av människor under lång tid tillbaka och även fungerar i nutid.

En lika tydlig symbol är divanen, som Emma Hanquist har återgett på en bild för den populärvetenskapliga tidningen Modern Psykologi. I ett strikt vetenskapligt sammanhang skulle den signalera psykoanalys, eftersom den är så starkt förknippad med Sigmund Freud, men den har också blivit en allmän symbol för terapi, oavsett inriktning.

Stålpenna och bläckhorn som få använder i dag kan ändå fortfarande symbolisera författande. Illustration av Emma Hanquist till en artikel om att skriva direkt för ljudböcker, i tidningen Skriva, 2019.

– På samma sätt fungerar den gammeldags bläckpennan som symbol för skrivande och författarskap. En blyertspenna kan betyda olika saker, även tecknande och lärande, medan stålpennan och bläcket så tydligt markerar skrivande, trots att få använder det i dag. Det skulle kunna vara en tidsmarkör, men har även blivit en tidlös symbol.

Maria Molin är frilansjournalist, baserad på Gotland. Sara Lundberg är illustratör och författare i Stockholm, saralundberg.se. Mats Minnhagen är illustratör, bosatt i Mölnbo, minnhagen.com. Emma Hanquist är illustratör i Visby, emmahan.com.

 

 

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.