Den grafiska formgivaren har många olika roller inuti sin yrkesroll. Ligger det då nära till hands att vilja expandera verksamheten till flera fält, låta nya grenar av skapande växa fram? Pontus Dahlman pratar med Pompe Hedengren om hans skulpturer, ser på Lotta Kühlhorns måleri och läser Henrik Nygrens filmmanus. Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 1, mars 2022. Text: Pontus Dahlman. Illustration: Patrick Kyle.

Det väldiga rummet är höljt i dunkel. Besökarna skrider andäktigt omkring bland de märkliga, stora figurerna, utställda skulpturer föreställande ett slags människoliknande varelser, vars hud består av surrealistiskt oväntade material: tätt sammanfogade snäckor, musselskal, sjok av bark, mörknade blad.

I centrum av sceneriet ligger en av skulpturerna belyst och raklång på rygg, med sina armar livlöst längs kroppen på en bädd av ris, intill står en barnvarelse med utsträckta armar. Vad är det som pågår och vad ska detta föreställa? När jag senare frågar verkets upphovsperson om det är en gåtfullt rituell begravning som gestaltas, så svarar han förvånat: ”Intressant att du ser det så. Kan det inte lika gärna vara en återfödelse, att barnet är den som föds på nytt?”

Utställningen Aquanauts: Expeditionen, som nyligen visades på Kulturhuset i Stockholm, rymmer också en mängd andra verk, utförda i olika tekniker. Dess skapare och konstnärliga ledare heter Pompe Hedengren och jag går runt där i hans vidsträckta universum och undrar: vad är det som fört en av våra mest kända grafiska formgivare hit, till synes långt bortom den traditionella föreställningen om yrkesrollen som visualiserande tolkare av andras budskap, och mer konventionellt strukturerade uppdrag? Vad får kort sagt en designer att utöka sitt fält på detta sätt? Men låt oss börja med en föregångare när det gäller att expandera den grafiska formgivarens verksamhet.

Sensommaren 1962 möttes två av filmvärldens giganter på Universal Studios i USA. Den franske auteuren Francois Truffaut hade lyckats få en intervju med Alfred Hitchcock, en regissörskollega som han beundrade djupt. Hitchcock var mitt inne i postproduktionen av Fåglarna, långfilmen som skulle bli känd för sina mordiska fiskmåsar och attackerande kråkor. Men han verkade tycka att det var roligt att svara på Truffauts frågor om filmskapandets hantverk. Samtalen som löpte över en veckas tid blev en bok som genast fick kultstatus. Och det är speciellt en passage, den om Hitchcocks väg in i yrket, som är intressant i det här sammanhanget.

Den brittiske regissören berättar att han som pojke aldrig svarade att han ”ville bli polis”, eller något annat förväntat samhällsheroiskt när han fick frågan om vad han skulle bli när han blev stor. I stället ville han bli ingenjör, och föräldrarna satte honom därför i en specialskola där han fick studera ”mekanik, elektricitet, akustik och navigation”.

Med tiden sökte han sig till en konstskola, men behövde samtidigt försörja sig och började på en teleteknisk firma. På företaget snappade man upp den unge mannens konstnärliga intresse, och förflyttade honom till annonsavdelningen, där han sattes att rita och ”designa annonser för elektriska kablar”. Hitchcock konstaterar: ”Detta var mitt första steg mot biofilmen, det hjälpte mig in på fältet.”

Hur då? undrar man. Jo, så här: med annonsformgivningens dispositionskunskaper i ryggen läser han i en tidning att en gren av ett amerikanskt filmbolag ska öppna i London. Den ambitiöse Hitchcock införskaffar den bok som filmbolaget ska göra en adaption av, och sätter på eget bevåg i gång att rita en serie så kallade ”title cards” till den. Detta är på stumfilmstiden och dessa i handlingen infogade vinjettskyltar rymmer alltså dialog och berättarröst. Och dessutom, gestaltande illustrationer: ”Om texten till exempel löd: ’Vid denna tid levde George ett väldigt hektiskt liv’, så ritade jag dit ett ljus som brann i bägge ändar direkt inunder den.”

När han visar upp dessa för filmbolaget blir han genast anställd. Avancerar. Blir med tiden chef för hela vinjettavdelningen. Sedan: steg för steg uppåt i filmbranschen. Tills han kan slå sig ner och tända cigarren i sin regissörsstol.

I en text från 1977, i det amerikanska designmagasinet Print, som också den tar upp regissörens yrkesväg, konstateras det: ”Hitchcocks skarpa öga för detaljer, hans sinne för ingredienserna i en kraftfull visuell framställning samt hans starka känsla för komposition och form, uppmärksammades genast, och vässade hans vilja att regissera sin egen film.”

Artikelförfattaren Donald Spoto menar att Hitchcocks utvecklingskedja – illustratör, designer, regissör – dessutom bildar ”ett progressivt mönster som går igen som produktionsprincip i alla hans långfilmer”. Som exempel på detta tas regissörens kända arbetsmetod att via en inkallad illustratörs minutiösa storyboards bokstavligen rita fram hur scenerna ska se ut. Filmscener där inte sällan just geometrisk precision och en minutiös känsla för visuell komposition är slående för betraktaren.

Hitchcocks karriär och filmiska konstnärskap blir därmed, tänker jag, ett typexempel på den grafiska formgivarens ”utvidgade fält”, för att låna en term från den amerikanska konstteoretikern Rosalind Krauss. Han är alltså inte regissören som gick från att vara designer till att bli konstnärlig filmskapare och därmed lämnade ”ritbordet” bakom sig, utan snarare formgivaren som la till ytterligare en gren till sitt skapande.

”Det är klart att detta ligger rätt långt från att trycka fram pdf:er och formge tidningar”, säger Pompe Hedengren om sitt stora konstnärliga utställningsprojekt Aquanauts: Expeditionen. Men han lägger också till: ”I grunden handlar det om samma sak.”

Han är känd bland annat för att ha redesignat tidningar som Dagens Nyheter och Vi, och hans byrå Stockholm Graphics har uppmärksammats för sina iögonfallande och visuellt genomsyrande profiler för aktörer som Kungliga Operan. På senare år har han alltså börjat röra sig långt utanför sin ursprungliga yrkesbas, vilket fick ett av sina första offentliga uttryck i … Stockholms ström.

”Jag började simma konstsim i början av 2010-talet med Stockholm Konstsim Herr, och efter att vi hade varit runt och turnerat i Europa kände jag att jag ville göra något större. Och då skapade vi Aquanauts, jag och min konstsimslärare Katalin Bachry Herngren”, berättar han.

Aquanauts dök sedan upp i form av 35 konstsimmare klädda i silverskimrande dräkter i en koreografiskt avancerad och dramatiskt ljussatt och eldflammande ”jätteföreställning” tillsammans med nycirkusaktören Cirkus Cirkör under bland annat Stockholms Kulturfestival 2018. Om showen som han var konstnärlig ledare för och om aquanauterna sa Hedengren då: ”Aquanauterna drivs av kärlek och respekt till allt levande. Vi är alla aquanauter om vi skalar bort alla lager av sociala konstruktioner. Berättelsen om aquanauterna är berättelsen om oss alla.”

Det är dessa vattenvarelser som har utvecklats och vars story har förgrenat sig i hans aktuella konstprojekt, där de står i fokus för en fängslande multimedial utställning, som kortfattat handlar om en kontrafaktisk geologisk forskningsexpedition till ett dunkelt skogsområde beläget vid kratersjön Siljan i Dalarna, sommaren år 1897.

Historien, som alltså är påhittad men till vissa delar bygger på fakta, är denna: Två (fiktiva) kvinnliga forskare får av ett prospekterande gruvbolag i uppdrag att undersöka och dokumentera områdets mineralfyndigheter, vilket leder dem till en fantastisk upptäckt. I skogens otillgängliga vattendrag lever dittills aldrig påträffade vattenvarelser, människoliknande amfibiehybrider. Det vill säga aquanauterna, som har utvecklats från den tidigare showen och nu tagit gestalt i de skulpturer som under månader av ”sena kvällar och nätter” skapats och fått sina märkliga hudar applicerade av Pompe Hedengren själv. Lägg till detta iscensatta fotografier, filmer, scenografiska arrangemang.

Visst har han haft hjälp med vissa delar men i grunden är detta hans egen skapelse. Den tillhörande boken har han formgett, förstås. Och utöver allt annat har han också liksom antagit den ena fiktiva forskarens identitet, och ritat en omfattande serie blyertsteckningar i hennes namn.

Han säger att det har varit ”intressant att hamna på ’andra sidan’, alltså konstnärens” och berättar: ”Jag tyckte att det vore fint att ha med teckningar också, och tänkte på Alvaro Tapia, som har tecknat de första svenska Harry Potter-omslagen. Men sedan slog det mig: varför inte prova själv, och så satte jag i gång. Jag gick ju på Konstfack, grafisk design och illustration, och då tecknade jag och målade. Och det var skönt att göra det igen, helt underbart faktiskt.”

Han menar att det som är gemensamt med ett sådant här projekt och ett ”vanligt” uppdrag, är att det gäller att hitta det han kallar grundberättelsen, och sedan kommunicera och gestalta den. Det kan handla om att sålla fram en institutions värdegrund till exempel, ”vilka de är, vad de vill vara”. Som nu, när hans byrå har tagit fram en ny grafisk profil åt Uppsala stadsteater.

Men vad fick honom då att kasta loss och skapa Aquanauts: Expeditionen? ”Om jag ska vara helt ärlig så fick jag nej på två kampanjer som jag hade tagit fram, komplett med berättelser och bilder och filmer till två kulturinstitutioner, och jag förstod inte varför de sa nej. Kanske hade mina idéer blivit för komplexa?” Han säger att ”uppdragskostymen” plötsligt blev för liten på något sätt, att det var ”rätt knäckande” men att krisen också ledde till en insikt: ”Nu kanske det kan vara dags att prova att inte bara skapa berättelsen om föreställningen, utan också själva föreställningen.” Också en annan av landets mest kända grafiska formgivare, Lotta Kühlhorn, har på senare tid utökat sitt fält in i det fritt konstnärliga.

I en intervju med Cap & Design från 2016 säger hon: ”När jag gick på Konstfack fick jag lära mig att formgivaren skulle vara i bakgrunden. Sakerna skulle tala för sig själva, boken skulle se ut som just den boken, inte som att någon hade formgivit den. Man fick liksom inte fästa sig vid hur det såg ut. Jag kände mig aldrig riktigt hemma med det tankesättet.”

Visst har hon sedan utbildningen skapat sin egen distinkta, färgstarka grafiska formgivningsstil, via exempelvis just bokformgivning. Hon har också utvidgat sin praktik med bland annat eget bokförfattande, drivandet av egen butik, och genom att dyka upp i tv som estetisk expert och tipsare. Hon har alltså dessutom börjat skapa konst, inte på uppdrag av någon sedvanlig beställare, utan för att ställa ut.

På Instagram har man länge kunnat se hennes till synes hastigt tillkomna, men fascinerande exakta motivgestaltande och rörelsefångande tuschteckningar. Och sommaren 2019 såg jag målningarna hon gjort till en utställning på Falsterbo Konsthall i Skåne. Säsongens utställning hette Frank in the house, med syftning till formgivaren Josef Frank, som dessutom ritat flera funkisvackra villor just på landets sydliga spets.

Lotta Kühlhorns bidrag bestod bland annat av, som Dagens Nyheters recensent uttryckte det, ”färgstarka dekonstruktioner av Josef Franks mönster”. Fast det handlade verkligen inte om några stillsamma parafraser. Visst kunde jag känna igen hennes stil och maner, och ana Franks ande och hans botaniska universum och urbana stiliseringar. Men de med rejäla, djupsvarta ytor och konturer försedda verken, där stora blommor, näckrosblad och en väldig tallkotte kunde dyka upp, vibrerade också av något annat, egensinnigt dramatiskt.

Samma sak med den serie vinylmålningar på akvarellpapper som hon har visat upp sedan dess, där samma grundmotiv, kronärtskockan, varieras i olika färger på olika färgade bakgrunder på handmålat, grafiskt livligt Henri Matisse-maner. Ett grepp som hon också har utvecklat i den serie än friare målningar av andra växter, där själva träramen är bemålad med gåtfulla grafiska mönster. Verk som hon ställt ut på Galleri Utås i Ångermanland, och som nu vissa av dem finns att se och köpa via hennes webbshop, komplett med poetiskt gåtfulla titlar som Solen löper i krabban och Slarvig äng, Kollwitzplatz. Samt förstås det visuella inslaget som är mindre vanligt på beställningsjobben, tänker jag: hennes handmålade signatur LK.

Frihet, är det vad en sådan verksamhetsexpansion handlar om? Att också den ”friaste” konstnär lever under ekonomiska och sociologiska betingelser är något man får lära sig redan på grundkursen i konstvetenskap. Men ändå. I Kühlhorns fall blir det hur som helst tydligt att ett sådant här friare skapande kan gå rakt tillbaka in i den övriga verksamheten. Apropå det sistnämnda konstprojektet skriver hon så här på Instagram: ”Ett projekt nu är att trycka mönster på passepartouter och göra några fler tryck så man kan matcha som man vill. Det är något med mönster som möts som jag alltid tyckt är så intressant. Att det ena ligger direkt bredvid det andra. Att de har egna röster.”

Så får jag till sist en färskt nytryckt bok i handen, en verksamhetsresumé över en tredje av våra mycket uppmärksammade grafiska formgivare, med titeln: Crossroads. Collaborations. Shortcomings. Henrik Nygren Design 1991–2021.

Det speciella med den är dels formen: att den är oklamrad, och ganska stor men att dess generösa uppslagna yta beror på att den sträcker sig på höjden och inte bredden. Sedan är det texten, som är i form av ett manus till en aldrig realiserad spelfilm. Komplett med scenanvisningar, berättarröst som talar om Henrik Nygren i tredje person, och det som sägs vara avskrifter från bandinspelningar som den grafiska formgivaren har gjort själv. En manusförfattare har anlitats, får man veta (Lars Forsbergs namn hittar jag till sist i kolofonen). Det finns en glidning här, på ett metaplan. Alltsåen känsla av att, inte själva det biografiska stoffet och den faktiska informationen, men väl dess filmmanusram är en fiktion. Ett språng ut bland skönlitteraturens grepp.

Henrik Nygren berättar för övrigt i manuset om ett eget pågående konstnärligt projekt, som sägs handla om ”spår i naturen” med vinkar om ”nerlagda järnvägar på Gotland”. Formexperiment som han egentligen har tänkt ge en glimt av på omslaget till denna bok, men att han ”fylldes av eftertankens kranka blekhet …” Jag får en känsla av att han snart kommer att skippa den eftertanken och visa upp verk från ett ytterligare utvidgat fält.

Pontus Dahlman är kulturjournalist med litteratur, konst och grafisk form som områden. Från och med nästa nummer är han även Tecknarens nyhetsredaktör. Du når honom med nyhetstips på pontus@svenskatecknare.se.

Referenser i texten
Bok: Hitchcock Truffaut. Av François Truffaut, medförfattare Helen G. Scott. Originalupplagan på franska, Le cinéma selon Hitchcock, kom 1966. I texten refereras till en amerikansk utgåva, utgiven av Simon & Schuster 1985.

Utställning: Aquanauts: Expeditionen. Senast visad på Kulturhuset i Stockholm 16 december

2021–6 mars 2022. Konstnärlig ledare, scenografi och regi samt skulpturer och teckningar: Pompe Hedengren. Fotografier, filmer: Sara Mac Key. Texter: Josefin Rosales, Olof Hedengren.

Utställning: Frank in the house. Falsterbo Konsthall, sommaren 2019. Medverkande bland andra Lotta Kühlhorn. Hon har även ställt ut sin konst på Galleri Utås, sommaren 2021.

Bok: Crossroads. Collaborations. Shortcomings. Henrik Nygren Design 1991–2021. Produktion: Henrik Nygren Design. Text: Lars Forsberg. Engelsk översättning: Robert Dunlap.