Hur kan barns tankar och känslor, upplevelser och erfarenheter gestaltas i bild? Vad är skillnaden mellan att teckna om barn och att teckna för barn? Serietecknaren Alma Thörn, bilderboksskaparen Olof Landström och illustratören Nathalie Ruejas Jonson berättar om sina barnskildringar.
Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 2, juni 2022. Text: Ida Säll.
Den platsbyggda bokhyllan i Alma Thörns ateljé i Umeå rymmer en lång rad exemplar av debutboken Alltid hejdå. Hon kallar berättelsen för självbiografisk, men är det även sig själv som figur som hon har ritat?
– Jo, jag såg ut exakt så som barn. Men min mamma såg däremot inte ut som hon gör i boken. Hon såg nämligen ut precis som jag såg ut. Alla barn i vår släkt har sett likadana ut sedan 1960-talet, i hemmaklippt page.
Bild ur Alma Thörns seriebok Alltid hejdå, Galago/Ordfront Förlag, 2020.
Serieromanen Alltid hejdå handlar om barn, vuxna och skilsmässor. Boken rör sig i två tidsplan – ett berättar om tolvåriga Alma och ett om hennes mamma Johanna, när hon var i samma ålder.
– Jag tycker om när barn tillåts vara som barn är, utan krusiduller.
I bild kan barn gestaltas med hjälp av konvention och symbolik, kroppar och frisyrer. Men riktar sig berättelser om barn nödvändigtvis också till barn? Och går det att beskriva den verkliga grupp människor mellan noll och 18 år, som alla vuxna en gång har tillhört utan att älta en klyscha? Alma Thörn menar att barn är många saker.
– De har mycket för sig. Mitt eget barn får till exempel nya karaktärsdrag en gång i veckan. Men barn är alltid i händerna på vuxenvärlden på något vis. Därför är det härligt med berättelser där barn får ta en egen plats, och skapa en egen värld som man får gå in i.
Alltid hejdå lanserades som en seriebok för vuxna när den kom ut på Galago/Ordfront Förlag 2020, men nominerades till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin.
– Det var ju året innan Mats Jonssons seriebok nominerades i den skönlitterära kategorin. Min förläggare Sofia Olsson skickade in min bok och angav barnkategorin, helt enkelt för att hon trodde att den hade bäst chans där. Det gjorde mig ingenting, men jag skrev inte boken för barn.
Att Alma Thörns bok skulle handla om barn föll sig däremot självklart.
– Jag har väl börjat acceptera att jag tecknar som jag gör nu, och jag tror att mitt uttryck passar för att rita barn. När jag tittar i gamla skissböcker ser jag att jag alltid har ritat runda, mjuka former. Sådana former som barn ofta har.
Så lägger hon till:
– Men jag tycker också att det är ganska tråkigt att rita vuxna. Det är jobbigt, helt enkelt. Jag ritar verklighetstroget, inom citationstecken. Och eftersom barn har andra proportioner än vuxna är det lättare att komma undan med att allt inte blir helt … korrekt. Dessutom är det en större frihet när man ritar barns kläder. Jag gillar att rita mönster, det passar när man tecknar i gråskala.
Bild ur Alma Thörns seriebok Alltid hejdå, Galago/Ordfront Förlag, 2020.
I boken är både Alma och Johanna i puberteten, ett gränsland.
– Jag har jobbat mycket med blickar. Jag försökte inrymma i blickarna att karaktärerna inte berättar allt.
Hon försvinner i väg till ateljéns bokhylla och plockar fram en tjock bibba utskrifter med inbunden rygg.
– Jag och min kompis Lina samlade ihop och transkriberade alla brev vi skrev till varandra som barn. Dem och mina egna dagböcker använde jag mig mycket av, för att komma in i hur jag tänkte på den tiden.
Att inte ha med någon berättarröst, utan att enbart använda sig av dialog, var ett medvetet val.
– Jag ville inte riskera att lägga in mina vuxna efterhandstankar kring det jag berättade om. Att jag tack vare dialoggreppet aldrig behövde analysera känslorna som berättelsen rör sig kring gjorde det lättare för mig att behålla barnperspektivet.
Bilder ur Alma Thörns seriebok Alltid hejdå, Galago/Ordfront Förlag, 2020. Dess olika tidsplan markeras med sepiafärg respektive svartvitt.
I boken hon jobbar med nu har hon gjort konstnärliga val som hon själv jämför med dem i den norska tv-serien Skam.
– I Skam ser man ju knappt ett vuxet ansikte förrän i sista säsongen. I mitt fall passar det bra rent berättartekniskt, men det handlar också om att jag just tycker att det är tråkigt att rita vuxna. Barnperspektivet är tacksamt dramaturgiskt eftersom många känslor och händelser blir naturligt förstärkta, säger Alma Thörn.
– Men jag dras också till den sortens berättelser som en bearbetning av min egen barndom och känslor som jag hade då. De barn jag skriver för, om jag nu skriver för barn, är nog stora barn. Från tio år och uppåt. Samtidigt försöker jag inte skriva riktat till dem, för jag tror att det är lätt att man förenklar saker i onödan, och gör allt lite snällare. Jag vill att barnen i mina böcker ska kunna vara som jag och mina kompisar var. Vi svor ju som borstbindare när vi var tio.
Bilder ur Alma Thörns seriebok Alltid hejdå, Galago/Ordfront Förlag, 2020. Dess olika tidsplan markeras med sepiafärg respektive svartvitt.
Olof Landström bjuder på kaffe i lägenheten där han bor och jobbar. Hörnrummet är arbetsrum just nu.
Bild ur Lena Landströms och Olof Landströms bilderbok Pom och Pim, Lilla Piratförlaget, 2019.
– Jag har nog inget universalknep att ta till när det ska ritas barn eller barnsliga sagofigurer, men det övergulliga försöker jag undvika, säger han.
− Barn är så oförstörda och naturliga, säger vuxna ibland när de vill säga något fint. Och det kan förstås vara sant. Barn ser, hör och härmar allt, både det som är bra och det som är dumt.
Olof Landström har illustrerat ett femtiotal barnböcker. Han har också varit verksam som formgivare och animatör, bland annat till filmer som Kalles klätterträd och Farbrorn som inte vill va’ stor. Ofta samarbetar han med sin fru Lena, även hon är författare och illustratör. Tillsammans har de bland annat gjort böckerna om Nisse. I en av dem cyklar Nisse till stranden, i en annan går han till posten. De fyra böckerna om Nisse, utgivna på Rabén & Sjögren, kom till under 1990-talet.
”Nisse råkade få en lite lustig nacke, som jag tyckte blev alldeles rätt”, skriver Olof Landström i sin bok Berätta med bilder, Lilla Piratförlaget, 2019, om hur han tecknade figuren Nisse.
− Det är något lite töntigt över honom. Han ser ut som någon som hade kunnat bli mobbad, men blir inte det. Verkar ha gott självförtroende och en snäll mamma.
Självsäkerheten går att ana i Nisses hållning, menar Olof Landström.
− Jag fick leta efter Nisse som figur ett tag, men sedan blev han en kille som spänner ut magen när han är ute och går och samtidigt drar tillbaka huvudet så att det ser ut som om han har en klädgalge kvarglömd i tröjan. Kul tyckte vi genast, så får det bli!
En känslig del av figuren är munnen.
– En liten darrning i linjen och uttrycket blir ett annat än avsett. Och om någon gallskriker så bör det förstås synas, men om det gäller en stillsam replik och personen i bild står med öppen mun, kan det kännas som om handlingen har frusit. Bättre är att rita munnen stängd och lägga till en talande gest. Då blir intrycket att repliken har sagts alldeles nyss.
När Olof Landström ritar barn gestaltar han ofta känslor med hjälp av positioner. Det kan handla om rörelser som har hejdats eller något som just ska ske.
Bild ur Lena Landströms och Olof Landströms bilderbok Pom och Pim, Lilla Piratförlaget, 2019.
– Ett litet barn gör ofta saker försiktigt och får sträcka sig på tå för att nå. Någon beskrev ”gående” som ”upprepade försök att återvinna balansen”. Samma gäller för dans. Figurernas positioner är vad som gör dem levande. Jag brukar skissa i blyerts för att sedan klippa sönder skisserna, flytta omkring och tejpa, och så köra dem i kopiatorn, rensa och rita rent. I det läget får inte slumpen vara med längre.
Nu har Olof Landström ritat för barn – och vuxna, som han själv tillägger – i över ett halvt sekel.
– På 1960- och 1970-talen var många bilderböcker lite stela i maneret med stadiga konturer runt alla personer och föremål, och om jag inte minns fel ville en del vara uppfostrande och nyttiga. Men jag tror att barn kan fångas av och identifiera sig med vad som helst, om det bara är bra berättat.
En recensent hävdade att Olof Landströms figurer alltid har pinniga ben.
Olof Landströms figur Kalle ur Kalles klätterträd i två versioner. Den svartvita ur boken utgiven på Bonnier, 1968. Den i färg ur den animerade filmserien, TV2, 1975, gjord med Peter Cohen. ”De fiskbensmönstrade byxorna skulle inte fungerat i animationen, de skulle ha levt sitt eget flimriga liv. Kalle fick blå omönstrade byxor i filmerna”, skriver Olof Landström i sin bok Berätta med bilder, Lilla Piratförlaget, 2019.
Är det så?
− Hmm.
Men är de inte lite lika dig? Kalle i Kalles klätterträd till exempel?
− Jag vill inte förneka att det kan finnas likheter, men det är inte något jag eftersträvar, att rita mig själv hela tiden. Jag har snarast tänkt att Kalle blev lik Charles de Gaulle. Näsan i alla fall.
I Kalles klätterträd exemplifierar Landström till höger en bildlösning som uppmuntrar läsarens fantasi genom att inte visa det som har hänt mellan bilderna. Bild ur Svenska tillsammans del 3, text av Rolf Falkenland och Lilian Falkenland, Biblioteksförlaget, 1980.
Nathalie Ruejas Jonson är barnboksförfattare, illustratör och grafisk formgivare.
Bild ur Nathalie Ruejas Jonsons bilderbok Ligg still!, Rabén & Sjögren, 2020.
– När jag var liten fanns det ingen som liknade mig i böckerna jag läste, varken till utseende eller personlighet. Det har format hur jag berättar nu. Samtidigt var mina favoritböcker som barn Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus, så uppenbarligen kunde jag spegla mig i en gubbe. Men föräldrar har berättat att deras barn har pekat och sagt ”Det är jag!” för första gången när de har läst mina böcker, så något betyder ju representation.
Nathalie Ruejas Jonsons första egna bilderbok Låtsasheten utkom 2017 på Bokslukaren Urax. Hon arbetar även som nyhetsgrafiker på TV4. Nu glider hon genom kontorslandskapet med mig i hörlurar, för att hitta ett tyst rum att prata i.
– Mina barnkaraktärer är rätt arga. De är ofta självständiga och vill bryta sig loss. Det var nog så jag önskade att jag var när jag var liten. Jag var bestämd men samtidigt väldigt inåtvänd, blyg.
Bild av Nathalie Ruejas Jonson ur boken Jag älskar inte, med text av Vanja Burden, Rabén
& Sjögren, 2019.
I Låtsasheten har barnjaget ”vuxit ur den vanliga verkligheten” redan på första sidan. Barnet jagas av Pratet, en påstridig hund med gula ögon och fladdrande kinder. Men så hittar barnet på Låtsasheten – en tillflyktsort med ljusa träd och robusta byrålådor, en för varje ord. Huvudpersonen i boken är en föränderlig, krängande karaktär.
– Jag ville inte ge barnet en tydlig ålder, för jag ville inte att känslorna skulle läsas som till exempel femårstrots. Det var också viktigt för mig att slippa ge boken en specifik läsålder, som man tenderar att göra med barnböcker.
I Ligg still från 2020, utgiven på Rabén & Sjögren, tröttnar småsyskonet Ino på storasyskon och vuxna som vill bestämma, och beslutar sig för att ha så kallad egentid vid läggningen. Också Jag älskar inte från 2019 på samma förlag (med text av Vanja Burden) rör sig kring små barns motstånd; att förlora och ta tillbaka kontroll.
– Många vuxna verkar ha glömt bort att det är så få saker som barn har kontroll över. Jag tror att det är viktigt för barn att bli hörda i det.
Hur visar du det i bild?
– I Låtsasheten ville jag visa barnets känslor med hjälp av proportioner och perspektiv. Även barnets kläder blir större och mindre, just för att symbolisera förlust av kontroll.
Samma figur har hår som bolmande rök som stiger mot skyn.
– Jag tycker om att rita barns frisyrer och jag älskar att researcha sådant. Jag har faktiskt Pinterestmappar med bara olika barnhår. Jag hade ett stort trassligt hår när jag var liten, som alltid skulle borstas och tämjas. Därför började jag i håret när jag ritade barnet, och lät det släppas lös och leva sitt eget liv under berättelsens gång.
Nathalie Ruejas Jonson tycker om att rita barns frisyrer och bildresearchar gärna olika typer av barnhår. Hår som kan borstas, tämjas eller släppas lös. Bild ur boken Jag älskar inte, med text av Vanja Burden, Rabén & Sjögren, 2019.
Det avslutande uppslaget i Låtsasheten saknar berättande text. Där klättrar bokjaget upp mot himlen och ett brunt hus med järnstaket runt. Det går att läsa som att barnet äntligen slipper vara barn. Inte genom att dö, utan genom att bli och behandlas som en vuxen.
– Det är väl en form av katarsisberättelse, och slutar i någon sorts acceptans. ”Så här funkar jag, och nu får det vara så.” Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag aldrig mer vill uppleva hur det är att vara barn. Det var inte allt för länge sedan jag förstod att det verkligen är över, trots att jag fyller 36 och har jobb och egna barn.
Ida Säll är frilansjournalist. Serietecknaren Alma Thörn kan följas på @almaritarserier på Instagram. Bilderboksskaparen, animatören och författaren Olof Landströms böcker har kommit ut på bland annat Rabén & Sjögren, rabensjogren.se, och Lilla Piratförlaget, lillapiratforlaget.se. Barnboksförfattaren, illustratören och grafiska formgivaren Nathalie Ruejas Jonsons bilder kan ses på nathalieruejas.se.
