Kärleken till bokstäver och tecken leder den grafiska formgivaren och konstnären Sarah Boris mellan grafisk form, politiska konstverk och funktionella objekt för det offentliga rummet.
Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 2, maj 2023. Text: Pontus Dahlman. Foto: Timothée Chambovet.
Hur blir man besatt av bokstäver och tecken, och hur långt utanför det vanliga formfältet kan det leda? Långt, mycket långt, i fallet med den Londonbaserade grafiska designern och konstnären Sarah Boris. Under sin karriär har hon hunnit arbeta på två av Storbritanniens tyngsta kulturinstitutioner och ett av världens kreddigaste bokförlag, starta eget och slå igenom som politiskt slagkraftig konstnär.
Till vänster: Konstmatta av Sarah Boris. Till höger: Skulpturen Heart bench, av Sarah Boris, 2021. Foto: Sarah Boris.
Sarah Boris fotograferad av Timothée Chambovet.
När vi talas vid online har hon just avslutat en residensvistelse i franska Pyrenéerna. Men vi börjar på andra sidan Atlanten, i den stillsamma villaförorten Riverside, norr om New York City. Det är här som Sarah Boris tillbringar de första formativa åren av sitt liv, och får sina första intryck av en värld fylld av tecken och signaler.
– Där möttes jag i vardagen av en estetik som faktiskt dyker upp i mycket av det jag skapar just nu. Till exempel fascinerades jag av de färgknalliga förpackningarna i snabbköpet och godisbutiken, och deras liksom framfusiga typografi. Språket har också spelat en roll för mitt intresse för bokstäver och ord. Jag föddes i London och strax efter flyttade mina föräldrar till USA. De pratade med mig på franska och mina första år i skolan var i USA. Jag lärde mig att läsa, tala och skriva på båda språken. Det där med min tvåspråkiga identitet kommer förresten att bli föremål för en bok som jag har börjat arbeta med just nu. Ett projekt som spänner över konkretistisk poesi, ordlekar och kanske också utforskandet av ett nytt sätt att studera språk.
Din väg till yrket, hur såg den ut?
– Jag gick en typografisk utbildning på L’École Estienne i Paris. Där fick vi lära oss kalligrafi, och att skapa veritabel ”ordkonst”. Jag tog min masterexamen på London College of Printing, och i den vevan upptäckte jag verkligen London som konst- och kulturstad. Och jag upptäckte The Barbican: ett center för konst, film, musik, utställningar, performance, dans … Jag kände att det var där jag ville vara, och arbeta. Så när de annonserade efter en biträdande designer bestämde jag mig för att söka.
The Barbican är ju en av Storbritanniens största och mäktigaste kulturinstitutioner. Hur lyckades du få jobbet?
– Jag tänkte att det de väntar sig av en intern designer är främst en förmåga att ta sig an den existerande visuella profilen, och att använda den på ett hantverksskickligt sätt. Så jag besökte deras konstgalleri och studerade broschyren till den pågående utställningen. Vid den här tiden var deras broschyrer och informationsblad satta i Futura i olika vikter, på ett väldigt dynamiskt vis. Och alla var tryckta på färgat papper. Så jag presenterade hela min ansökan och portfolio stöpt i deras stil och typografiska form, och printade ut den på ett liknande kulört papper.
Smart grej!
– Ja, haha. De sa att av 500 sökanden var det bara jag som hade gjort så, och att det var det som gjorde att de ville anställa mig. Jag ser på oss formgivare som tvättsvampar. Det låter inte så glamoröst, men jag tror att vi precis som tvättsvampar absorberar allt runt omkring oss. Så för mig var detta att få verka i den miljön med alla dess konstarter något stort.
Love, av Sarah Boris, 2022.
Därefter började du som formgivare på Institute of Contemporary Arts, ICA, en annan av Londons inflytelserika publika konst- och kulturinstitutioner. Vad fick du göra där?
– Bland annat fick jag uppdraget att redesigna hela deras visuella identitet. Sådant brukar oftast gå till högt profilerade externa formgivare, så för mig som var inhouse var det ett väldigt ärofyllt uppdrag. För övrigt hatade jag uttrycket inhouse designer; man säger ju inte till exempel inhouse marknadschef, eller hur? Vid den tiden kände jag också något av ett förakt från externa yrkesutövare, fördomar om vad man som anställd kan åstadkomma internt. Också detta blev en drivkraft, att visa dem att vi kan göra ett fantastiskt arbete.
Hur gick du till väga?
– Jag ordnade en serie workshops med alla i huset, från cheferna till receptionisten och frågade dem om deras tankar kring verksamheten och vad det var som behövdes för att kommunicera den. I huset finns en bokhandel, som jag föredrog som plats för research framför internet. Och där hittade jag en bok där sanseriffen Theinhardt hade använts på ett mycket intressant sätt. Så jag kontaktade det schweiziska företaget Optimo, som hade skapat typsnittet. De hade inte hunnit lansera det kommersiellt än men lät mig använda det före lanseringen. Ett lyckokast som möjliggjorde många mycket fruktbara samtal direkt med dem. Theinhardt finns som ultra light, och också i mycket feta varianter, så det var väldigt användbart. Och så var det pappret: när vi drabbades av ekonomiska nedskärningar blev lösningen att trycka allt i svartvitt, och jag använde ofta ett väldigt tunt papper. Jag genomgick en helt monokrom fas! En stark kontrast till mycket av det jag gör nu.
Just det. Men först, kan du berätta lite om när du jobbade på förlaget Phaidon?
– Där var jag associate art director och designade också böcker. Plötsligt arbetade jag i en mycket mer global skala. Jag lärde mig också mer om nya konstformer. Och det förändrade mitt sätt att laga mat! För vi gjorde så många fantastiska kokböcker.
Love, av Sarah Boris, screenprint, 2022.
Din första egna bok som du skapade är verkligen grafiskt färgstark, berätta om den!
– Till min första soloutställning, under den franska designfestivalen Une Saison Graphique i Normandie, designade jag en affisch med ett stiliserat hav och vågor och en sol. Utställningssalen var en teater, och de bad mig att göra en speciell poster just för detta ställe. Så jag började leka runt med de där vågorna jag hade skapat, i olika lager i Illustrator. Ett av våglagren var i rött och när jag vände det upp och ner så såg jag: det där är ju en teaterridå! Idén satt där och jag bestämde mig för att göra en bok, utan text, med de där grafiska elementen, och den fick titeln Le théâtre graphique.
Till vänster screentryckning av konstverket till höger, Fragile UK flag, av Sarah Boris, 2015–2022. Foto: Sarah Boris.
Hur kommer det sig att du startade eget efter förlagsjobbet?
– Det började faktiskt med den där utställningen. Jag ville visa upp min praktik och mitt arbete, och på samma gång skapa en djupare förståelse för den kreativa processen. Så jag bestämde mig för att skapa en fiktiv ateljé i salen och arbeta där under hela utställningsperioden, och det enda sättet att kunna göra det var att sluta på mitt heltidsjobb. Jag satte in en annons i lokaltidningen där jag bjöd in människor att skicka in uppdrag och besöka ateljén. Det blev många spännande beställningar. Till exempel ville någon ha gratulationskort, för alla åldrar, och en rektor på en grundskola ville ha ett skyltsystem som barnen kunde använda.
Okej, över till din politiska konst, och först den stora tygflaggan som du gjorde: en parafras på Storbritanniens ”Union Jack”, där de tvärgående och diagonala strecken är utbytta mot remsor av vit packtejp, med varningsorden ”fragile” i rött. Hur kom den till?
– Det var 2015 och många saker sammanföll i den. Bland annat talades det om nedskärningar i det brittiska nationella hälsosystemet. Avgifterna för att gå på högre utbildningar tredubblades. Och så var det detta med Brexit … Jag har träffat människor med ursprung i en lång rad länder som har lämnat Storbritannien av den direkta orsaken att de inte kan se sig själva leva i ett land där de känner sig ovälkomna. Så denna flagga var ett sätt att uttrycka mina känslor inför förändringen av Storbritanniens nationella identitet, och förlusterna inom utbildning, hälsa och rörelsefrihet.
Letterpresstryckning av Subverting the rainbow, av Sarah Boris, 2020. Foto: Sarah Boris.
Något ömtåligt och värdefullt har alltså gått i kras?
– Ja. Och grejen med min flagga, det var att jag först gjorde den som ett konstverk, som sedan helt oväntat blev utställt på Design Museum i London. Nyligen ställdes den ut på grupputställningen Change everything, och nu finns den också som screentryck att köpa på ett galleri i London. I högsta grad lever den sitt eget liv, och tycks fortfarande fånga det som människor känner att deras land går igenom, åtta år efter att jag gjorde den.
Har Brexit också haft inverkan på rekryteringen till ditt yrkesfält? Som svensk är det ju till exempel en helt annan sak nu, jämfört med förut, att ekonomiskt klara av att studera grafisk form på en Londonskola som Central Saint Martins?
– Ja, att vi inte längre är med i utbytesprogrammet Erasmus gör det väldigt svårt för europeiska studenter att studera här och det är väldigt sorgligt.
Om vi sedan talar om ditt screenprintade konstverk där ordet ”love” står i grafiskt art deco-randiga bokstäver, i Ukrainas färger. När det handlar om den här sortens verk, där det gäller att få ett budskap att blixtsnabbt slå igenom, har du några estetiska tricks för att lyckas med det?
– Jag arbetar till exempel med färgkodning, som i fallet med Ukrainaverket. Jag använder också universella symboler och signaler, som packtejpen i flaggan, den finns ju överallt. Rå enkelhet tror jag är kraften bakom effekten i dessa konstverk.
Le théâtre graphique,en artist book av Sarah Boris, som kommer att publiceras under 2023.
Och så är det symbolen som dyker upp hos parkbänken du har designat, The heart bench, där gavlarna består av stora upp- och nervända vita stiliserade hjärtan, förbundna med ett sittplan i rödaste rött, hur fick du idén till den?
– Jag blev inbjuden att göra ett offentligt konstverk i den franska staden Saumur, som del av en konstfestival. På plats upptäckte jag att där fanns ett slott som kallades Kärleksslottet, så jag skapade ett narrativ kring detta, och det ledde till hjärtsymbolen. Det är första gången som jag har ställt ut en skulptur, och det var väldigt intressant att se hur något så enkelt som en offentlig sittmöbel kan förvandlas genom att laddas av en sådan här symbol. I linje med mina politiska verk har bänken en social dimension: människor kan sitta tillsammans på den. Hjärtformen fick människor att genast greppa budskapet.
Subverting the rainbow, av Sarah Boris, letterpress, 2020.
Så du har förflyttat den här grafiska grundsymbolen in i den tredimensionella världen?
– Precis. Och jag är intresserad av att utöka min konstnärliga praktik och skapa fler tredimensionella verk som kan bli till funktionella skulpturer för det offentliga rummet, som min bänk. Jag har börjat visa upp fler av mina konstverk vid sidan av mitt grafiska designarbete. Det skulle vara fantastiskt att få göra en utställning i Sverige! Jag har också lärt mig att om jag enbart visar min designportfolio säger uppdragsgivaren: okej, det är fint. Men om jag även visar mina konstverk får de en bättre uppfattning om vem jag är, och det betyder att jag får en ny sorts beställningar, som är mer i linje med hur jag vill arbeta nu.
Kan du nämna ett exempel på det?
– Nyligen fick jag ett uppdrag för Fredsinstitutet i Oslo, och jag tror att det var just mina politiska verk som ledde dem till mig. De bad mig att formge en grafisk symbol för ett nyinstiftat pris, The Inspire Art Award, för konstnärer som har upplevt våld eller drivits på flykt på grund av krig. Jag skapade ett animerat fredstecken som förvandlar sig självt till en stiliserad fjäril, en fågel och en dansare, som alla symboliserar frihet och fred.
Överst: Visuell identitet av Sarah Boris för Institute of Contemporary Arts, ICA, i London. Foto: Sarah Boris.
Pontus Dahlman är kulturjournalist med litteratur, konst och grafisk form som områden, samt Tecknarens nyhetsredaktör. Timothée Chambovet är fotograf baserad i Paris. Sarah Boris nya bok Rainbow kommer ut i år och hennes arbeten syns på sarahboris.com och instagram.com/sarahboris_ldn.
