Illustration: Rui Tenreiro.

Essä: Dödens design

Abstrakt och obönhörligt konkret, så kan döden beskrivas. Pontus Dahlman ser närmare på dödsannonsernas symboler, en begravningsbyrås visuella identitet, skyltsystemet på en kyrkogård och typografiska tecken för sorg, i en essä om hur ritualerna kring livets slut kan gestaltas i grafisk form.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 2, juni 2020. Text: Pontus Dahlman. Illustration: Rui Tenreiro.

Bland förhållningsreglerna som coronapandemin har orsakat finns en som har tett sig på samma gång brutalt konkret och besynnerligt bisarr. ”Undvik fester, begravningar, dop, kalas eller bröllop”, har vi gång på gång fått höra. Och kalla det sjuk humor. Men tanken har ideligen farit genom mitt huvud: jaha, nu är det inte ens tillåtet att dö. I varje fall känns det som om vi har berövats en av våra sista gemensamma ritualer och en fysisk avskedsceremoni som för många är en omistlig del i ett sorgearbete.

Visst är uppmaningen helt logisk med tanke på smittorisken i ett sammanhang som dessutom ofta gästas av äldre i riskgruppen. Visst är smärre sammankomster fortfarande tillåtna men borta är aktens air av välkomnande manifestation. Digitala livesändningar av begravningar finns som service, fast det måste ändå räknas som ett andefattigt substitut.

Vad har vi då kvar att klamra oss fast vid, i denna tid när slutet hela tiden är i våra tankar och coronans dödstal oavbrutet utannonseras i våra medier? Och hur ser egentligen dödens visuella inramning ut? Det har kort sagt blivit hög tid att närstudera dödens grafiska formgivning.

Vi tar det från början, med inslaget på tidningarnas familjesidor som vi förut kanske slött bläddrat förbi. Alltså de med heldragna linjer inramade annonserna som via kortfattade livsdata och några diktrader berättar att en människa har lämnat detta liv. För oss som är kvar är dödsannonsen ett tryggt, estetiskt mallat memento mori. Tur att ändå något ter sig stadigt när så mycket annat är så skakigt. Kan vi tänka. Tills fokus flyttas till annonsernas mest framträdande och iögonfallande inslag: symbolen.

För på senare år har något hänt med hädanfärdens grafik. Där det förut brukade breda ut sig ett magsugshisnande fält av svarta, på sin höjd grovleksvarierade kors, möjligtvis upplättat med en och annan liljekonvalj, kan man år 2020 hitta till exempel en golfspelare i full sving. Notera en stiliserad dator, ett äpple med en bortbiten tugga, ett valsdansande par, en husbil. Slumrande katter. Långa rader av hundar, vissa så realistiskt tecknade och sorgset blickande mot läsaren att man för en sekund inte vet vem som har lämnat in, terriern eller dess människa. Allt detta samtidigt som det strikta och tidigare bedövande dominerande korset nästan har försvunnit. Varför denna symboliska revolution?

År 2000 publicerade Curt Dahlgren, docent i religionssociologi vid Lunds universitet, rapporten När döden skiljer oss åt. Anonymitet och individualisering i dödsannonser: 1945–1999. Runt 13 000 dödsannonser ur en rad svenska dagstidningar har nagelfarits, och intervjuer med ”301 personer som har annonserat en nära anhörigs bortgång” har gjorts.

Dahlgren konstaterar att ”det mest påtagliga i annonsen är symbolen” och bekräftar korsets reträtt. År 1976 var korset ”totalt dominerande” med sina 99,7 procent av dödsannonsernas symboler. 1999 hade förekomsten mer än halverats till 40 procent. En egen, grov uppskattning är åtminstone ytterligare en halvering nu drygt 20 år senare.

Och urvalet av tecken att dekorera annonsen med är numera enormt. Sammanslutningen Sveriges Begravningsbyråers gemensamma arkiv rymmer enligt uppgift runt 25 000 symboler, alla korsvarianter inräknat. ”Det kommer nästan två nya om dagen”, enligt organisationens vd. Upphovspersonerna är många, deras namn anonyma.

Men varför denna nya yviga standard? Symbolförändringen på dödsannonsens i sammanhanget minimala yta visar sig dölja gigantiska samhälleliga rörelser. Den allmänna sekulariseringen förstås, en individualisering av det offentliga och privata livet som har sina rötter i att de religiösa samfunden och statskyrkan med sin korslogotyp mist sin makt över, och genomgripande funktion för, en stor mängd av medborgarna. Men riktigt så enkelt är det inte.

Sekulariseringen ”betyder inte nödvändigtvis att också individers eller gruppers religiositet minskar”, skriver Dahlgren. ”I stället för att tolka vårt möte med döden i kyrkans språk och symbolik, erbjuder både den religiösa och kulturella pluralismen en mängd möjligheter till alternativa formuleringar och symboler.”

Riktigt intressant blir det när han för fram den slovensktyske sociologen Thomas Luckmann, och redogör för dennes resonemang om det transcendenta. Alltså det som enligt filosofin och med Nationalencyklopedins ord är ”det som ligger utanför det mänskliga medvetandet eller den mänskliga fattningsförmågan”. Det andliga, till exempel.

Luckmann delar in nutidsmänniskans förhållande till transcendensen i tre områden och storlekar. Den stora är den som har tappat mark: den som levereras av världsreligionerna. Den lilla består av vardagliga händelser som ges en sådan laddning att de ”går … utöver, eller transcenderar, själva händelsen”.

Men det är den mellanstora transcendensen som är den mest hisnande i sammanhanget. Den som rör ”företeelser som vi inte kan erfara direkt utan enbart via något annat”. Vilket i sin tur innebär detta: ”Den avlidna personen kan inte längre erfaras här och nu utan enbart genom symboler, bilder eller ord som på ett eller annat sätt berättar något om den döda.”

Symbolen som håller den döda levande i vårt minne må alltså sedan vara ett stickgenomstunget garnnystan, en motormullrande Ferrari, en stilig storspov. Vad som helst som indikerar vem den avlidna var. Inför döden får vi numera alla vara olika.

Och korset? Plötsligt har det transformerats till något mycket snävare: ”… antagligen kommer det stiliserade korset i framtiden att bli ett tecken på att den avlidna i någon mening var bekännande kristen”, skriver Dahlgren. Och så kommer det: ”Om detta antagande är riktigt, kommer vi inte längre att ha någon entydig symbol för döden”. Ingen gemensam symbol för det yttersta. Hur ska vi då kunna orientera oss i dödsskuggan dal?

Söndagen den 19 juli 2009 sommarpratar författaren PO Enquist i Sveriges Radios P1. Det blir ett av säsongens mest uppskattade inslag. Många fastnar särskilt för det svar som Enquist säger sig ha fått från sin hund Pelle när författaren frågade den om meningen med livet. Hunden ska ha svarat: ”PO, lägg av, vi ska alla dö en dag. Men alla andra dagar ska vi leva.”

Våren 2017 har den kloka colliehundens citat blivit en existentiellt laddad kommunikationsslogan för landets största och varumärkesmässigt sett igenkända begravningsaktörer: Fonus. I reklambranschtidningen Resumé berättas om sloganen och kampanjen som via printannonser och digitala kanaler tycks vilja ”flytta fokus från kistor, blomkransar och ångest till livet”. Kort sagt påminna oss om allt som pågår innan allt är slut. Marknadschefen på företaget intervjuas och säger att de framöver vill ”göra kommunikation som är relevant även när döden känns avlägsen, och något man helst inte vill tänka på”.

Men Fonus nya inriktning går djupare än så. Den som tittar lite närmare kommer till exempel att upptäcka att den inarbetade logotypen som har fått så många av oss att begrunda livets korthet visserligen fortfarande är igenkännbar, men samtidigt liksom blivit mjukare. Hur till exempel N:ets vassa och under baslinjen nedträngda spets har dragits upp i dess nya form, och att en tung symbol har dumpats.

Det är byrån Kärnhuset som står för Fonus mer livstillvända rebranding. Jag ringer designern Ulf Stafström, ansvarig för begravningsbyråns ska det visa sig omfattande grafiska omgörning. Han berättar och bekräftar att logotypen har ritats om: ”Den nya logotypen är handritad och unik. Vi fick dock vara lite försiktiga för Fonus har en extremt hög igenkänning visuellt, så den påminner en del om den gamla. Men den hade en tydlig kyrklig koppling: de stiliserade kyrkfönstren som användes som symbol och dekor. Dem tog vi bort för att öka tillgängligheten hos varumärket och markera att Fonus välkomnar alla, inklusive dem utan religiös övertygelse eller dem som bekänner sig till en annan religion än den kristna.”

Stafström säger att de urlyfta kyrkfönstren också var ett steg i strävan att komma bort från genrens religiöst färgade grafiska schabloner: de vita duvorna, trumpetande änglarna och, tja, korsen förstås. Byrån tog också fram nya färger att komplettera logotypens mörkblå med för att ”kunna sätta tonen” i olika sammanhang: ”En skär, en varmgrå och en grön. Det viktigaste var egentligen att gå bort från det dystra och tunga.”

De nya typsnitten som valdes ut för extern och intern kommunikation är sanseriffen Sofia och antikvan Austin. Det sistnämnda är visserligen ritat 2007, men jag kan ändå inte låta bli att tänka: om de nu ville kapa loss från dödens grafiska konnotationer, varför då inte helt skippa antikvan, typsnittsformen som ju på många sätt sänder tankarna till mossöverdragna gravstenar? Och varför till på köpet använda snittet Austin, som i sin feta variant är rätt snarlikt den dödsannonsdramatiska Bodonin?

”Jag tycker att en modern och digitalt fungerande antikva som Austin i fet skärning sänder andra signaler än en traditionell. Och vi jobbar stort och stolt i våra annonsrubriker, det sätter en annorlunda ton än den förväntade dystra! Samtidigt vill vi fortfarande ta vara på vissa förväntningar som människor har på hur en begravningsbyrå ser ut visuellt och då finns det en trygghet i antikvan. Vi är inte rädda för att folk ska känna att Fonus är en begravningsbyrå som sysslar med döden. Det handlar hela tiden om att hitta en balans. Det här är ett tillfälle när man som formgivare måste hålla i sina egna tyglar, för att vårda varumärket och samtidigt följa den nya strategin. Det är en speciell utmaning med ett stort varumärke som Fonus.”

Men symbolerna då? I den grafiska portföljen som Ulf Stafström och hans kollegor har tagit fram finns också en kollektion av handritade blyertsteckningar att till exempel använda i byråns trycksaker. Stafström berättar: ”Bildsättning när man pratar om döden är svårt. Ett klassiskt grepp för begravningsbyråer är att använda foton på blommor, det kan vara dekorativt och fint om de används på rätt sätt. Vi valde att ta fram handritade illustrationer av blommor som dekor och komplement till foto, till exempel näckrosor. Det finns något fint i att de bara blommar på dagen.”

Näckrosen. Växten med rötterna i den mörka sjöbotten som blommar när solen stiger. De nya symbolerna för döden ska få oss att tänka på livet. Men vi måste ju fortfarande hitta in till de döda. Dags att ge sig av till en miljö där vi i varje fall ännu så länge kan röra oss fritt så länge avståndet till de levande hålls.

När landskapsarkitekten Bengt Schibbye höll i en workshop under en konferens om de nordiska världsarven fick han en oväntad fråga. Workshopen handlade om intrång i de på flera nivåer känsliga miljöerna som de klassade områdena består av. Schibbye var kan man säga sakkunnig: han hade bland annat ansvarat för motorvägen E6:ans nya dragning genom världsarvet Tanum. Frågeställarens problem rörde ett världsarvsingrepp som på ytan var av en betydligt subtilare sort. Den ansvariga för Skogskyrkogården i Stockholm undrade: vi måste ha nya skyltar över hela området, men inte ens Unesco kan hjälpa oss med direktiv, kan du?

Schibbye åkte hem till Härnösand och samlade ett team – arkitekten Birgitta Larsson och grafiska formgivaren Susanne Ekelund – och efter drygt ett års arbete var det nya skyltprogrammet klart. Eftersom trion dessutom fick uppdraget att skylta samtliga begravningsplatser som Stockholms kommun äger, skulle det ta tio år innan allt var på plats.

”Det var extremt svårt. Allmän orientering, vägvisning och information om världsarvets arkitektur och historia, allt det skulle skyltningen kunna klara och omfatta. Alltså en kyrkogård … Folk kommer dit i sista sekund och vet inte vilket kapell de ska till. Många besöker också platsen för kontemplation och för att hitta sina anhöriga – då ville vi inte störa upplevelsen! Sådant handlade det om att lösa. Vi jobbade väldigt mycket med storlek, färg och typsnitt. Och vi valde antikvan Nordling, det är tydligt, klassiskt och fast det är ritat 1995 känns det som om det har funnits jämt. Vi hade kunnat fläska på med något modernt och tidsbundet men det ville vi inte. Samtidigt fick det inte hamna för nära gravstenarnas typografi och uttryck, därför valde vi bort sten som basmaterial för de större informationsskyltarna, vi ville absolut inte få den associationen. De är dessutom utsatta för så mycket slitage av väder och vind så där fick det bli text inpräglad i rostfritt stål, med frostat glas över.”

Och färgerna? ”Man får inte tappa känslan av det andliga och stillsamma. Skogskyrkogården ska fortfarande vara Skogskyrkogården, skyltarna skulle vara tydliga men fick absolut inte dominera som de kan tillåtas göra till exempel på en flygplats som är en mer neutralt funktionell miljö. Vi valde en svartgrå text mot ljust grå botten för gatuskyltningen och vice versa för vägvisare som pekar mot till exempel krematoriet. Men det är klart, för synsvaga kan det ett vara problem. Många ville ha svartvitt.”

Bengt Schibbye talar om hur man i möjligaste mån har velat undvika grafiskt larmande förbudsskyltar av typen ”Beträd ej gräsmattan” och säger: ”När jag besöker en kyrkogård vill jag ha en atmosfär som inte är så uppfodrande och pekpinneaktig, jag vill kunna njuta av miljön, som en plats för minnen. Det fick stanna med texten ’Tack för att du visar lyhördhet och respekt’ vid entréerna.”

Återigen alltså den trygga antikvan. Med sina klackar håller den oss stadigt när tillvaron svajar tycks det som. Och när allt kommer omkring, hur ska man i dag kunna gestalta dödens tyngd? Jag hajar till inför ett exempel på klinisk nivå: nyligen rapporterade Aftonbladet att Sveriges Auktoriserade Begravningsbyråer bestämt att de kistor som rymmer en person som dött av coronaviruset ska förses med en särskild symbol. ”Vi valde droppar i en slags symbolisk märkning eftersom det är en droppsmitta. Den ska markera för den som ska transportera kistan från bårhuset att det är befarad smitta om man öppnar den”, berättade sammanslutningens vd för tidningen.

När den grafiska formgivaren My Longley studerade på Konstfack gick en av kurserna ut på att ”med utgångspunkt i en tilldelad plats skapa en uppsättning icke-alfabetiska tecken”. Hennes plats blev just Skogskyrkogården. Slutstationen för så många människor. Men också en av landets många mer eller mindre tryggt inhägnade platser där de efterlevande öppet tillåts uttrycka sin sorg.

Det blev många långa promenader i jakt på inspiration, berättar My Longley: ”Till en början var jag inställd på att göra något kopplat till arkitekturen, men i stället vände jag blicken neråt. När jag sedan gick igenom vad jag hade fotograferat på platsen såg jag ett återkommande motiv – de hopskrynklade näsdukarna i gräset. Skräp, men också spår av kärlek, sorg och saknad. Minnen av människor. Jag ville vörda dessa vid första anblick obetydliga pappersark.”

Motivet alltså valt och den ganska omständliga processen kunde ta sin början. Hon började med att teckna av näsduksfotografierna på stora pappersark. ”Det hände något med formerna när jag förstorade dem och översatte dem fritt till linjer, de fick en ny spännande karaktär. Men jag var mer ute efter en känsla av typografi. Därför fotograferade jag i nästa steg av teckningarna, skrev ut i ett mindre format, kalkerade därefter för hand med en bred pensel och till sist vektoriserade jag dem.”

Resultatet av hennes arbete blev en affisch där 16 av de svarta och vita stiliserade näsdukarna med sina inbördes skiftande former avtecknas mot en ljust beige bakgrund. Ett slags sorgens eget typsnitt. På samma gång individuellt och kollektivt. Abstrakt och obönhörligt konkret. Precis som döden kan te sig.

Pontus Dahlman är kulturjournalist med litteratur, konst och grafisk form som områden. Rui Tenreiro är illustratör, art director och författare.

Illustration: Lotta Geffenblad.

Barnen och bilderboken

Läsa, lyssna och titta. Bilderboken har alltid funnits med i förskolan. Men hur används den? Som avkoppling och underhållning? Som pedagogiskt verktyg? Agneta Edwards berättar om vad som kan hända när barnen möter bilden.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 4, december 2019. Text: Agneta Edwards. Illustration: Lotta Geffenblad.

Läs mer

Illustration: Alex Robbins.

Essä: Bakom fasaden

Vad kan stadsmiljön berätta om vårt samhälle? Vad säger butiksskyltar om klass, kulturarv, migration och nationell identitet? Maryam Fanni resonerar kring förskjutningen från stadsplanering till stadsdesign och föreställningen om design som lösning på sociala problem.

Läs mer

Kay Tinbäck Du Rées och Magnus Erenius i Marionettteaterns Da-da-da, 2017, med inspiration från konstnärerna Yayoi Kusama, Oskar Schlemmer och Alexander Calder. Idé och regi av Helena Nilsson, scenografi och kostym av Märta Fallenius, dockor och figurer av Kay Tinbäck Du Rées, ljus av Josefin Hinders, ljud av Appel, kompositör Mikael Svanevik och inspelad sång av Ines Svanevik. Foto: Markus Gårder.

Essä: Bildernas teaterliv

Dockteatern är en nyfiket uppsniffande allätare, enligt teaterkritikern Margareta Sörenson. Här visar hon hur svensk dockteater, med Marionetteatern som exempel, inspireras av bilderböcker, serier och konstbilder. Bilder som omformas och görs levande framför betraktarens ögon genom dockor, masker och skuggspel.

Läs mer

Illustration: Ulrika Netzler

Essä: Teckningsrevolten 1968

När hon studerade till bildlärare på Konstfack undrade Marie Nordin varför teckning inte värderades i utbildningen. Hon följde spåren tillbaka till studentrevolten 1968 då rektorn för Teckningslärarinstitutet avsattes och utbildningen förändrades. Vad hände med teckningen under 68-vågen?

Läs mer

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.