Efter att ha sett X-Men som barn började hon öva sig på att teckna varje dag, och drömde om att illustrera för det amerikanska serieförlaget Marvel Comics. Som vuxen har serietecknaren Maria Fröhlich gjort just det. Och nu är hon aktuell med en egen barnbok. Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 3, september 2021. Text:
Emil Åkerö. Foto: Sofia Runarsdotter.
Det började en tidig lördagsmorgon när Maria Fröhlich var på besök hos sina morföräldrar. Det är 1990-tal och hon är tolv år gammal. På TV4 visas serier tidigt på helgdagsmorgnarna, och när hon hamnar framför ett avsnitt av mutantserien X-Men blir hon fast. På skärmen ser hon hur mutanterna gestaltas med rörelse och levande färger. Superhjältar i dramatiska berättelser som behandlar verkliga teman om utanförskap och fördomar.
Efter programmet gick Maria Fröhlich och köpte en X-Men-serietidning och nästa morgon såg hon ytterligare ett avsnitt. Hon bestämde sig: nu skulle hon bli serietecknare och en dag skulle hon teckna för Marvel Comics, förlaget bakom X-Men.
Från basketträningen hade hon lärt sig vikten av disciplin och dedikation så hon satte sig ner, varje dag, efter läxorna och träningen, och tecknade. Som 14-åring praoade hon på dåvarande Serietecknarskolan i Hofors och vann en serietävling, vilket blev hennes första betalda serietecknaruppdrag.
Maria Fröhlich har sedan dess studerat vid Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle, och etablerat sig som serieskapare både i Sverige och på andra sidan Atlanten. Ett av hennes samarbeten är med författaren Sara Bergmark Elfgren i böckerna Jag är inte sjuk!, Nu leker vi! och Just nu har vi varandra, och när vi pratar är hon i slutskedet med att redigera klart sin första egna barnbok, Ruby och Lejon.
Vi har planerat att ses i en park vid Liljeholmen i Stockholm där hon har sin ateljé, men hon vaknar förkyld så i stället tar vi intervjun som ett videosamtal. Vilket Maria Fröhlich är rätt van vid även sedan före pandemin eftersom hon jobbar mycket internationellt mot USA. Nyligen har hennes barndomsmål uppfyllts – hon har tecknat åt Marvel Comics.
Och allt började på Twitter?
– Ja, Marvel Comics såg en tweet som jag hade lagt upp med serier och illustrationer, och sedan mejlade en av redaktörerna och frågade om jag ville delta i en antologi. Det kändes helt fantastiskt!
Bild av Maria Fröhlich i teckning och tusch för serien Date night, skriven av Zoraida Córdova, ur antologin Women of Marvel #1, Marvel Comics 2021.
Vad är det för album du medverkar i?
– Women of Marvel – en antologi med flera mindre berättelser, både korta och långa serier med fokus på kvinnliga superhjältar, skrivna och tecknade av kvinnliga kreatörer. De gör flera sådana här nummer med specialteman som exempelvis amerikansk ursprungsbefolkning, kvinnor, hbtq. Men just den här fokuserade på kvinnor och kvinnliga figurer i Marvels universum.
Och vad är det för serie som du har gjort?
– Jag illustrerade sex sidor om Gamora från superhjälteteamet Guardians of the Galaxy, och hennes äventyr som prisjägare. Hon får i uppdrag att rädda barn som har blivit tagna som gisslan. Manuset är skrivet av Zoraida Córdova, en ecuadoriansk-amerikansk författare som har skrivit bland annat barn- och ungdomsböcker tidigare.
Hur går processen vanligtvis till i ett sådant här stort serieprojekt?
– Det börjar med att man blir kontaktad och sedan skrivs det avtal. Sedan kommer det ett manus. Manusen kan se väldigt olika ut, ibland är de otroligt detaljerade med instruktioner om layout och ibland inte alls. Just det här var ett rätt öppet manus där jag kunde forma bildberättandet mycket själv. Det är ofta ett större arbetsteam som jobbar ihop när det gäller denna typ av serier. I ett sådant här team är det en som illustrerar omslag, en som skriver manus, en som tecknar, en som tuschar, en som färglägger och en som textar. Så, sex arbetsroller. Jag tecknade och tuschade på just denna serie.
Vad kan du säga om din arbetsteknik?
– Det är tekniskt svårt att teckna superhjälteserier. Du behöver kunna teckna korrekt anatomi och skapa hela världar. I den här serien tecknade jag två olika planeter, med olika landskap och en feststad. Det är mycket research som behöver göras för sex sidor. Det är hundratals personer som har varit med och skapat de här världarna före mig, som jag måste förhålla mig till och vara korrekt gentemot. Men det är också ett sådant arbete där tecknaren blir bättre med tiden, det går inte att nå sin topp förrän man har hållit på ett bra tag, just eftersom det är ett så hantverksorienterat yrke.
Du har jobbat mot USA rätt länge, hur började det?
– Jag började aktivt söka jobb i USA när jag var 18 år. Sedan började jag lägga upp mer av mitt arbete online, på Twitter och Tumblr. Då skrevs det en artikel om mig och mitt arbete på Comics Alliance, en webbplats med fokus på serier och serieindustrin. Artikeln spreds i sociala medier och sedan blev det som en rullande snöboll.
Sida ur serien Sagor från Mirakelstaden av Maria Fröhlich, publicerad i Fantomen, Egmont, 2013.
Du har bland annat gjort jobb för den amerikanska tidningen Bitch Planet.
– Ja, Bitch Planet är en feministisk punkserietidning som jag illustrerade en serie för. Sedan publicerade förlaget A Wave Blue World en av mina serier som heter It looked like our dreams i antologin All we ever wanted, som består av utopiska science fiction-berättelser. Antologin fick ett positivt omnämnande i The New York Times, vilket kändes jättekul. Jag har gjort större och mindre jobb i USA, och så kom ju det här Marveljobbet i år. Men det allra första jobbet jag gjorde där var en seriebearbetning av en av Neil Gaimans noveller, The man who forgot Ray Bradbury. Det var helt otroligt att få göra den typen av arbete, Gaiman är författaren bakom The Sandman, en fantastisk serie som förändrade vad serier kan vara.
Vad är du för slags berättare?
– Jag är bildberättare. Jag visualiserar mycket i huvudet innan jag tecknar. Vissa skapar en bild direkt på pappret, men jag föredrar att visualisera först. Projekten kan ligga och skvalpa i huvudet ett tag, innan de tar form i teckning. Det är ofta en lång process som pågår innan jag sätter det till papper. Jag börjar med att visualisera scener och tecknar sedan ner dem i bildform. Sedan tillkommer texten till bilden och jag hittar samspelet mellan text och bild.
Du har skrivit en egen barnbok nu, hur är din relation till text?
– Jag är dyslektiker så jag är extra noga med mitt skrivande. Det har varit en lång process att komma till en punkt där jag känner mig tillräckligt trygg i mitt skrivande för att skriva en egen bok. Jag har jobbat med seriemanus länge, men bilderboksskapande skiljer sig som medium från serier. Den största skillnaden är den avsedda läsaren, och att jobba med ett barnperspektiv i både skrivande och bild.
Hur har dyslexin påverkat dig i ditt skapande?
– Jag tror att en av anledningarna till att jag kom in i bilder och serier som barn var att jag hade så svårt med text. Jag har alltid varit bildorienterad, jag hade lätt att ta till mig bilder och orientera mig utifrån bilder. Bildläsande var intuitivt, medan text var svårt och krävde arbete. Det gör det fortfarande. Så bild och text i samspel blev tidigt mitt språk.
Bild föreställande Ruby, Lejon och herr katt. Ruby och Lejon, Maria Fröhlichs första egna bilderbok, ges ut på Rabén & Sjögren den 1 oktober.
Vad handlar din bok Ruby och Lejon om?
– Den handlar om Ruby och hennes gosedjur Lejon. Ruby ska börja skolan snart och känner sig väldigt stor, så hon tar beslutet att hon ska kasta Lejon. Hon tycker att hon har blivit för gammal för att ha ett gosedjur. Men senare på kvällen känns beslutet inte så bra längre och hon brottas med frågan om vad det är att bli stor och vad det innebär att vara modig.
Du har ju jobbat med författaren Sara Bergmark Elfgren, som ägnade ett helt program i Sommar i P1 åt att prata om sin identitet som nörd. Hur pass nördig är du?
– Med mitt serieintresse är jag rätt nördig, det är svårt att kalla det för något annat. Sedan är jag också intresserad av historia, litteratur, brädspel och annat. Det har blivit många intressen genom åren, så om vi menar i betydelsen att ha specialintressen så ja, jag är en nörd.
Maria Fröhlich fotograferad i sin ateljé i Stockholm. Foto: Sofia Runarsdotter.
Vad läser du för serier?
– Jag läser allt. I Sverige älskar jag bland annat Sofia Olssons Hetero i Hägersten, en fantastisk bok. I Frankrike är det Moebius, det vill säga Jean Giraud, och många serier från den franska skolan med väldigt detaljerade äventyrsserier. Från Japan läser jag bland annat Blade of the Immortal, en serie av mangaskaparen Hiroaki Samura med ett avancerat och jätteintressant bildberättande som vi inte ser i västvärlden. Och från USA läser jag bland annat Saga, skriven av Brian K. Vaughan och illustrerad av Fiona Staples, och många olika superhjälteserier.
Finns det fler serieskapare som inspirerar dig?
– Alan Davis, som tecknade X-Men när jag var barn, är en stor inspiration. Han hade ett unikt sätt att teckna rörelse. Skaparen av Prins Valiant, Hal Foster, är en annan viktig influens. Han gjorde otroligt detaljerade bilder i den serien, han kunde skapa en känsla av tyngd i en rustning, en känsla av fall i ett sidentyg så att man nästan kunde känna materialen när man såg dem på bild. Precis som när man tittar på en 1700-talsmålning, men i stället för en enda målning gör han 1 000 rutor med samma effekt, helt otroligt.
Växte du själv upp med serier?
– Jag växte upp i ett hem med mycket kreativitet och bildkonst, där det alltid fanns möjlighet att teckna. Jag läste Asterix av René Goscinny och Albert Uderzo, och Prins Valiant var som sagt en stor favorit väldigt länge. Så serieintresset startade tidigt, men det var först när jag såg X-Men som jag tänkte: ”Det här är det bästa jag har sett, det här är vad jag vill jobba med.”
Hur var ditt stöd hemifrån när du sa att du ville bli serietecknare?
– Min mamma är själv illustratör så jag fick ett väldigt fint stöd hemifrån. Vi besökte biblioteket ofta, jag introducerades till böcker, bilderböcker och serier tidigt i livet. Och hade utrymme att börja utforska mitt skapande både hemma och i skolan på gymnasiet där jag gick en estetisk bildlinje.
Maria Fröhlich fotograferad i sin ateljé i Stockholm. Foto: Sofia Runarsdotter.
Både i dina bilderböcker med Sara Bergmark Elfgren och i Ruby och Lejon finns det med icke-vita barn. Hur tänker du själv kring representation?
– Det finns många sätt att närma sig representation och tänka kring det. Jag tycker att det viktigaste är att alla barn har möjlighet att läsa och se sig själva i barnböcker, det är jätteviktigt. Sedan tänker jag också från ett skaparperspektiv att det ibland kan kännas underligt att det man skapar ramas in som representation. När jag skapar tänker jag inte att jag representerar, jag försöker bara berätta om vad det är att vara människa utifrån mitt eget perspektiv.
Vad vill du göra framöver?
– Jag hoppas kunna jobba med fler bilderböcker och serier. Det har känts jättekul att jobba med de projekt jag har gjort i år och jag tycker verkligen om arbetsprocessen. Jag tycker också om att undervisa i bildberättande. Jag har jobbat som gästföreläsare, gästhandledare och workshopledare sedan många år tillbaka. Det är så givande att få prata med studenter om skapande. När jag undervisar och när jag ger feedback på andras arbete upplever jag att min förståelse för bildberättande fördjupas. Och som följd får jag bättre insikt i mitt eget arbete.
Emil Åkerö är skribent och författare. Sofia Runarsdotter är fotograf baserad i Stockholm och New York. Maria Fröhlichs serier, böcker och illustrationer syns på mariafrohlich.com, och hennes bok Ruby och Lejon kommer ut den 1 oktober på Rabén & Sjögren
Tillsammans med författaren Sara Bergmark Elfgren har Maria Fröhlich skapat tre bilderböcker utgivna på Rabén & Sjögren: Just nu har vi varandra från 2015, Nu leker vi! från 2016 och Jag är inte sjuk! från 2019. Bild ur Nu leker vi!
Bild ur Jag är inte sjuk!. Text av Sara Bergmark Elfgren, bild av Maria Fröhlich.
Ur Maria Fröhlichs serie The Ballad of Kara and Tyke, baserad på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, publicerad första gången i Utopi, 2014.
