Den dödsbringande attacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo är en attack mot rätten att få skratta. En central del, nej, en helt avgörande del av yttrandefriheten är just detta – friheten att driva gäck, göra satir och få människor att skratta.

Men fundamentalister är rädda för skrattande människor och i förlängningen kan det leda till det vi just har bevittnat i Paris – man dödar helt enkelt de som framkallar skrattet.

Bland de döda finns tecknaren Georges Wolinski som besökte Serieteket i Stockholm i maj 2006. En pigg äldre gentleman med glimten i ögat. Nu är han mördad, 80 år gammal, för att han närvarade på ett redaktionsmöte på Charlie Hebdo. En tidning han medverkat i sedan den startade.

Charlie Hebdo är en veckotidning och den görs med en vaken och alltid uppkäftig blick för tidens puls. Med deadline hängande över ritbordet sitter tecknarna och in i det sista jobbar de på att få fram bilder till nästa nummer. Det hela avslutas sedan med en diskussion på redaktionen och därefter en direkt omröstning om vilken bild som ska köras på omslaget. De andra teckningarna får sedan sin plats inne tidningen. Tidningen är känd för att det kan gå livligt till på dessa redaktionsmöten.

I Frankrike finns en stark antiklerikal tradition som går tillbaka ända till 1700-talet och upplysningen. Det finns också en stark och stolt tradition på satirteckningens område. Wolinski hänvisade direkt till Daumier när frågan kom på tal vid hans stockholmsbesök.

Religiös makt kan vara påvliga präster eller muslimska mullor. Men Charlie Hebdo riktar sitt satiriska sökarljus mot alla maktcentra, religiösa såväl som världsliga.

– Humorister är alltid ateister. Det kanske finns såna som är troende, men jag har aldrig träffat någon, sa Georges Wolinski.

Charlie Hebdo arbetar i en tradition där satiren slår vilt mot all slags överhet och kändishysteri i en sorts frihetlig anarkism som inte följer några partifållor. Tidningen har ingen direkt motsvarighet härhemma, det närmaste är väl den sedan länge saligen avsomnade Puss.

Sex och politik har genom åren varit Wolinskis huvudämnen.

– Idag är det svårt att chockera med sex när det sänds porr på teve varje kväll, sa Wolinski. Så numera blev det mer politik i hans egna teckningar.

Mixen sex, religion, politik och humor är en explosiv blandning som Charlie Hebdo aldrig skyggat för. Och för de som krigar mot humorn finns ingen starkare tändvätska.

År 2006 återpublicerade Charlie Hebdo de ursprungliga Mohammedteckningarna från Jyllands-Posten och 2011 blev hela redaktionen utbränd av en bomb.

Den totalt orädde tecknaren och redaktören Stéphane Charbonnier, signaturen Charb, ställde upp på bild i den utbrända lokalen med ett omslag av tidningen i händerna.

– Mohammed är inte helig för mig. Jag förstår om muslimer inte skrattar åt våra teckningar, men jag lever under fransk lag.

Han har också sagt i samband med att han tillträdde som redaktör att han föredrog ”dö stående hellre än att leva på knä”.

Hemfalla åt självcensur inför yttre hot var honom djupt främmande. Han levde sedan länge under ständigt polisbeskydd men det räckte inte för att skydda honom mot k-pistbeväpnade terrorister med skyddsvästar.

Den franske presidenten Françoise Hollande manade till nationell enhet i ett tal under onsdagen där han också kallade Charlie Hebdos medarbetare för hjältar för yttrandefriheten.

Nu ska man inte tro att den franska politiska eliten alltid kramat Charlie Hebdo. Presidenten själv har naturligtvis blivit hudflängd på bild i tidningen, liksom hans föregångare. Men när det nu blir skarpt läge så sluter man upp bakom tidningens rätt att få vara hädisk.

I Frankrike finns också en tradition av att stor respekt och status tillkommer ledande kulturpersonligheter. Också tecknare! När Wolinski var i Stockholm bjöds det till flott trerättersmiddag med utsökta viner och den franske ambassadören höll ett högstämt tal om tecknarnas betydelse för den franska kulturen, minns tecknaren Ulf Frödin som var med på middagen.

Nu har tecknarvärlden förlorat några av sina allra främsta franska pennor. De nu mördade Jean ”Cabu” Cabut, 76 år, och Georges Wolinski, 80 år, har följts åt länge.

– Vi är ett gäng som var med redan i Hara-Kiri och som fortsätter i Charlie Hebdo och det kommer vi göra tills vi dör, sa Wolinski i Stockholm.

Nu har fundamentalister förkortat deras liv. Eftervärldens uppgift blir att värna rätten till skrattet.

Kort sagt till yttrandefriheten.

Text och foto: Dick Schyberg

F.d. redaktör för Tecknaren