Med sina böcker vill amerikansk-isländska Lani Yamamoto väcka filosofiska tankar hos
barn. Ika Johannesson träffar henne i Reykjavík och pratar om att förvandla rädsla till något helt nytt.

Text: Ika Johannesson
Foto: Hörđur Sveinsson

Höstens första regnstorm har dragit in över Reykjavík. Iskalla droppar piskade av vinden smattrar på den färgglada korrugerade plåten som klär många av husen inne i stan. Islänningarna tar det hela med ro. De fäller upp sina kapuschonger och promenerar nedför gatorna som om regnet inte for som spikar genom den kyliga luften.

Men Lani Yamamoto frustar när hon kommer in på Café Bergsson i den isländska huvudstadens norra delar.
– Det här skulle ha varit dagen då Stína stängde dörren om sig, säger hon och visar den nya engelska utgåvan av sin barnbok Stína Stórasæng, som handlar om en flicka som är så rädd för att frysa att hon isolerar sig totalt under vintersäsongen.

Vid den första kylslagna dagen kryper Stína helt enkelt tillbaka ned i sängen igen och
stannar där. Men snart känner hon sig ensam. Utanför hennes frostklädda fönster leker de andra barnen i snön och hon inser att hon kanske måste möta sin största rädsla.

Den isländska utgåvan av Stína Stórasæng utkom förra hösten, med vackert vävda pärmar och påkostad prägling. Den är formgiven av Ármann Agnarsson, och går också att få med ett specialomslag i ylle med vidhängande vantar, skapat av isländska textildesignmärket Vík Prjónsdóttir. Boken har belönats med två inhemska priser och var en av de två isländska nomineringarna till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2014.

Lani Yamamoto har heller aldrig riktigt vant sig vid vintrarna här, trots att hon har bott på Island sedan 1995, då hon åkte hit för att hälsa på vänner, blev kär i en islänning och stannade kvar. Själv är hon född och uppvuxen i nordöstra USA med en japansk far och en kinesisk mor. Tillsammans med sin man flyttade hon till England i några år för att läsa religionsfilosofi. Det var under studierna som hon överraskade sig själv med att skriva en barnbok.
– Min son var liten då och jag tyckte att han och de stora filosoferna som jag studerade
ställde ungefär samma frågor, men på olika sätt. Jag skulle egentligen skriva klart min
avhandling, men det var så jobbigt. I stället fantiserade jag fram en historia om ett barn som var en liten filosof.

Albert utkom 2004 och handlade om evigheten. Sedan kom det tre böcker till om den lille barnfilosofen, alla tecknade i samma sparsmakade stil. Serien har översatts till tolv språk och används ofta som skollitteratur.

Från synen av en regndroppe till tanken på universum. Ur ”Albert”. Text och bild av Lani Yamamoto. Sleeping Bear Press, 2004.

Om värme och kyla, trygghet och rädsla. Ur Stina

Lani Yamamoto är utbildad filmklippare och berättar att hon från början inte hade någon ambition att vare sig författa eller illustrera. Hennes intresseområden har främst legat inom vetenskapen: psykologi, religion och filosofi.
– Tanken var inte heller att det var jag som skulle illustrera böckerna. Men jag ritar alltid
samtidigt som jag skriver, så jag skickade med mina skisser till förlaget för att illustratören lättare skulle förstå tempot och upplägget. Det var bara det att förlaget sa att de verkligen gillade min ”låtsasnaiva stil” och ville behålla mina skisser som illustrationer i boken. Okej, haha, sa jag, men det är inte på låtsas! Jag antar att mina enkla streckgubbar balanserar de stora idéerna i boken, så att det inte blir för pretentiöst.

Hade du tecknat mycket tidigare?
– Ja, men bara för skojs skull. När min syster såg bilderna skrattade hon och sa att de såg precis ut som det jag ritade när jag var liten. Hon tyckte att det var helt vrickat att någon skulle vilja publicera det.

Kom Stína Stórasæng till på samma slumpartade vis?
– Tvärtom, det var en lång process. Jag skrev den för nästan tio år sedan, men illustrerade den ordentligt först 2009. Flera förlag var intresserade, men den blev för dyr eftersom sagan är längre än standardmåtten på barnböcker. Ett förlag tyckte att den var för stillsam och hävdade att barn behöver grandiosa, fartfyllda berättelser med en tydlig hjälte, vilket gjorde mig än mer övertygad om att jag var inne på rätt spår – för jag tycker precis tvärtom. Det var inte förrän jag fick kontakt med Crymogea, ett förlag här i Reykjavík som ger ut konstböcker, som det klickade. De ville, i stället för att anpassa den till ett billigare format, göra den ännu dyrare och finare.

Hur kom du på historien om Stína?
– Nu får du lite hemlig information här! Mina vänner hade pratat om en klasskamrat
som kallades Stína Stórasæng när de växte upp. Hon var alltid sen till skolan och hade
alltid på sig en stor kappa som hon liksom gömde sig i. Jag gillade namnet så mycket och
började fantisera kring det. Självklart är det en tunt förklädd självbiografi, för min första vinter här var hemsk.

Du som kommer från Boston borde ju vara härdad mot kyla?
– Det trodde jag också! Men jag hade ingen aning. Mörkret och kylan var krävande på helt nya nivåer. Först när boken var klar insåg jag hur mycket den egentligen handlar om mig. Att känna sig isolerad, för att sedan inse att när man delar sina idéer med andra öppnar saker upp sig. Jag kände bara några få personer när jag flyttade hit och länge var jag bara min mans fru. Det tog tid för mig att komma på hur jag skulle verka här på mina egna villkor. Jag ville inte bli bitter.

Stinas kamp att hålla sig varm gör hene till en avancerad uppfinnare. Men också isolerad från omvärlden. Ur Stína Stórasæng. Text och bild av Lani Yamamoto. Crymogea 2013

Hur kändes det att upptäcka att du egentligen hade skrivit om dig själv?
– Det blev en fin överraskning. Idén till slutet i boken kom väldigt sent i processen. Alla saker som Stína har använt för att skydda sig själv har egentligen bara varit i vägen, och när hon klipper sönder sitt täcke och syr en kappa av det är det ett gigantiskt steg för henne eftersom det är hela tryggheten hon klipper sönder. Det var en viktig läxa för mig.

Vad betyder ordet stórasæng?
– Stort täcke. Stína Stórasæng är ett ganska typiskt isländskt smeknamn. Många islänningar har samma namn på grund av namnsystemet här, så för att kunna skilja dem
åt ges alla väldigt specifika smeknamn, alltid med en historia bakom. Ofta är de väldigt roliga och ironiska, ibland är de elaka.

Har du något exempel?
– En av våra vänner kallas Egill Spámađur, som betyder Egill Siaren. Han var ett roligt barn som en gång somnade under en lektion i skolan och plötsligt vaknade till och spottade ur sig något smart, som en liten profet. Jag tyckte att det var väldigt intressant – hur en sådan gammal historia kan definiera en människa och hur ett smeknamn direkt pekar ut dig som person. Jämfört med USA är Island väldigt homogent och folk vill inte stå ut särskilt mycket, så namnen kan fungera på många olika sätt, både bra och dåliga. Min nästa bok kommer förhoppningsvis att handla om Egill Spámađur.

På vilket sätt upplever du Island som homogent?
– Landet har varit isolerat länge och det finns bara en eller två generationer av invandrare. När jag flyttade hit 1995 hajade folk verkligen till när jag passerade dem på gatan. Men en sak som jag verkligen gillar med Island är att saker förändras fort. Nu ser man människor från olika ställen. De som är tio år yngre än jag, alltså födda på 1970-talet, har en mycket mer tillåtande och världstillvänd inställning.

Finns det mycket rasism här?
– Rasismen finns överallt, men den är inte så ful här jämfört med på en del andra platser. Jag tror att befolkningsstorleken gör att alla blir individer, och så fort folk lär känna dig är det svårare att upprätthålla fördomar.

Hur är kulturklimatet på Island?
– Det händer mycket mer nu än tidigare. Före den ekonomiska kraschen 2008 fanns enorma mängder pengar i omlopp och många företag satsade på kultur. Det var som om de inte visste var de skulle göra av alla pengar. På något märkligt sätt har den attityden hållit i sig även efter krisen. Det pågår ständigt spännande konst- och filmprojekt och folk är öppna för nya saker. Samarbeten är lätta att få till eftersom alla känner varandra. Det är stor skillnad mot hur det var när jag flyttade hit.

Du arbetade som filmklippare i Boston, har du gjort det här också?
– Filmbranschen var inte alls lika utvecklad på Island då som den är i dag, så det var svårt att gå vidare med den karriären. Efter att vi kom tillbaka från London där vi bodde i fyra år har jag gjort lite allt möjligt. Bland annat har jag drivit två stora projekt om barns lärande i samarbete med Massachusetts Institute of Technology i Boston. Min man äger ett konstgalleri där jag ofta hjälper till. Och så har jag varit hemma en hel del med barnen.

Går det att jämföra filmklippande med att göra barnböcker?
– Det finns tydliga likheter. Jag bygger upp böckerna i scener och ritar sedan och skriver
samtidigt. Jag skulle inte kunna göra antingen det ena eller det andra först. För mig är det där väldigt sammanflätat.

Har du en pedagogisk avsikt när du skapar dina böcker?
– De är pedagogiska på så sätt att jag vill ställa en fråga som ska intressera barnen, men jag vill inte svara på den. Jag vill erbjuda en filosofisk situation som kan sätta i gång tankar och leva vidare inom barnen. Jag gillar idén om att förstå paradigmskiften snarare än att plugga fakta. Jag hoppas verkligen att det är sådant som barnen upptäcker i mina böcker, snarare än att jag har planterat det.

Illustrationerna i Stína Stórasæng skiljer sig mycket från Albertserien – hur arbetade du?
– Det var omständligt! Först skissade jag upp varje scen. Sedan iscensatte jag dem
och tog foton: min dotter och hennes vänner fick posera för mig för att jag skulle kunna teckna kropparna bättre. Sedan följde en ganska smärtsam process där jag kalkerade av fotona och ritade ovanpå dem. Jag gjorde allt i blyerts först, för jag visste inte vad jag höll på med. Sedan ritade jag i bläck och scannade in teckningarna. Om ögonen inte stämde på en teckning ritade jag tusen nya ögon, valde dem som blev bäst och klippte ut och klistrade på. Det tog en evighet. Det var som en Frankensteinprocess, att få liv i Stína.

Hur reagerade du när du hörde om Nordiska rådets nominering till barn- och ungdomslitteraturpriset?
– Jag blev väldigt överraskad och väldigt glad, på ett djupt personligt plan. Jag är isländsk medborgare, mina barn har vuxit upp här, jag har begravt vänner och familjemedlemmar här. Samtidigt betraktar folk inte mig som isländsk: jag ser annorlunda ut och talar inte språket helt flytande. Men mina erfarenheter härifrån är inte mindre isländska än någon annans, tycker jag. Även om jag inte kan landets historia och sammanhang lika bra som någon som är född här. Så först det fina mottagandet och nu den här nomineringen gör att jag känner mig accepterad på ett sätt som spelar stor roll för mig.

Ika Johannesson är journalist och programledare för SVT:s Kulturnyheterna. Hörđur
Sveinsson är tidnings- och reklamfotograf baserad på Island. Lani Yamamotos böcker har getts ut av förlagen Sleeping Bear Press och Crymogea.