Bild: Karin Sunvisson

Skapa debatt, inte hat

Illustratören Karin Sunvisson var en av paneldeltagarna i Svenska Tecknares Prata!-samtal om satir på Kulturhuset i Stockholm i mars. Nu vill hon fortsätta samtalet. Här skriver hon en önskelista över infallsvinklar som hon tycker har saknats och som hon hoppas kan blåsa nytt liv i debatten om yttrandefrihet och satir.

Vi är säkert överens om att satirens rättighet och uppgift är att häckla makthavare, uppmärksamma maktmissbruk, utmana tabun och vedertagna sanningar, och vi är överens om att ingen människa ska behöva dö för en bild, oavsett hur hädisk, provocerande eller plump den än må tyckas. Vi vet att ingen frihet kommer utan ansvar, och vi vet att yttrandefriheten ska försvaras med det enda verktyg som kan försvara den: det inkluderande och tillåtande offentliga samtalet där yttrandefriheten är både mål och medel. Men att vara överens är inte ett mål i sig, och att veta och att praktisera är två olika saker.

Det sägs att man ska gräva där man står och jag föreslår att vi satirtecknare nu gör just det. Förhoppningsvis kan vi i skenet av detta plötsliga mediala strålkastarljus bättre se oss själva, och förhoppningsvis kan det lysa upp i det dunkel som råder inom vissa delar av satirvärlden. Jag framför här min önskelista med fyra punkter att sätta på dagordningen.

1: Den tecknade satiren är ett av världens mest mansdominerade yrken.

Kvinnor som arbetar med satir måste kämpa mot dubbla fördomar, både den att kvinnors irrationella sinne inte kan förstå politik och den som påstår att kvinnor inte kan vara roliga. Vill man se tecknad satir gjord av kvinnor får man söka långt ut i satirteckningens periferier. Satirteckningen är männens värld och likt andra manliga världar är den hierarkisk. Längst uppe i toppen finns det inte ens en asymmetri att tala om, där råder könsapartheid.

Förenta Nationernas egen satirtecknartävling Lurie UN Award får tjäna som illustration och oavsiktlig satir över situationen. Under de 20 år som priset har delats ut till sammanlagt 130 vinnare, ett guld-, silver- och bronspris samt tio hedersomnämnanden per år, har ett pris gått till en kvinnlig tecknare och då endast som ett hedersomnämnande. Det var Christina Martinez del Campo Rendon från Mexiko som fick priset under tävlingens första entusiastiska år. Efter det åter kompakt mörker. I presentationen av tävlingen står att ”bilderna ska reflektera FN:s anda och principer”. Vilken anda och vilka principer det är kan här verka något förvirrat.

Med Lurie UN Award som representativt exempel står det klart att plats inom tecknad satir, den tar man inte som kvinna, den erbjuds, och när den erbjuds är det oftast en stympad version av satirens alla möjligheter och ansvarsområden. Kvinnor ska göra satir om kvinnor, om jämställdhetsfrågor och om tabun runt den egna kroppen. Livsviktiga frågor alltså, men som också utgör ett alibi för de manliga satirikerna som får denna gemensamma börda lyft från sina axlar och i stället, likt Atlas, kan ägna sig åt sina bestyr rörande Mänskligheten. Kvinnliga satirtecknare måste sluta låta sina manliga kollegor sätta agendan.

2: Det rasistiska bildspråket i satiren.

Det finns internationellt erkända och vitt publicerade satirtecknare som använder sig av ett bildspråk som är direkt hämtat från anti-semitiska teckningar från 1900-talets första hälft, där judar liksom nu muslimer beskrivs som stornästa, orena och överhuvudtaget moraliskt och fysiskt osnygga individer. Dessa satiriker kanske vill försvara sig med att de ”karikerar Muhammed och islamister och inte muslimer som grupp” fastän de, förhoppningsvis, är mycket väl medvetna om att det inte är så bilderna kommer att uppfattas i rådande mediala klimat där muslimer systematiskt utsätts för rasistiska påhopp. Är detta verkligen ett bildspråk som hör yttrandefriheten till, och är det verkligen något vi vill försvara?

Låt oss se saken så här: om en grupp i samhället konsekvent blir hånad, provocerad, förlöjligad, kommer den gruppens röst då vara lika stark som andra gruppers? Kommer den gruppen att på lika villkor kunna nyttja yttrandefriheten och ha en lika stor plats att uttrycka sig i det offentliga rummet som andra? En konstruktiv debatt om yttrandefrihet kan inte förbigå denna aspekt. Yttrandefriheten är inte en exklusiv rätt för vissa.

3: Historielöshet bland satiriker.

Den tecknade satiren är kanske vår mest samhällsförankrade konstform och att som satirtecknare slarva med, eller helt enkelt bortse från, sammanhanget i vilket en bild skapas och publiceras är oprofessionellt. För en konststuderande lyder den allra första lektionen på konstskolan ”verket skapas av sitt sammanhang”. I det sammanhang i vilket Muhammedkarikatyrernas skapades i Danmark, Frankrike och Sverige ingår att vi, samtidigt som vi hemma publicerar nidbilder av Islams profet, deltar i ett brutalt krig mot muslimska länder. Till det franska sammanhanget hör också landets koloniala historia och tidigare övergrepp mot lydstaternas folk.

Vi tecknare talar ofta lite självgott om bildens sprängkraft, men vi är mer än lovligt naiva om vi tror att de demonstrationer och upplopp som utbröt i flera muslimska länder i samband med Muhammedkarikatyrernas publikation bara handlade om en bild. De provokationer karikatyrerna utgjorde var kanske en droppe som fick bägaren att rinna över, men ändå bara en droppe bland andra. Det är inte bilder utan krig och väpnat förtryck som sätter världen i brand. Men bilden kan underblåsa eller stävja en konflikt, och därför är det av outsäglig vikt för en satirtecknare att kunna sitt sammanhang och inte vara lättfotad i sitt val av sällskap.

4: Det gemensamma ansvaret för yttrandefriheten.

Kanske kan det vara svårt för en satirtecknare, som ju har till yrke att vara rebellisk, att motstå det frestande i att göra en karikatyr av Islams profet när det i västvärlden, för den som inte ser efter så noga, inte finns några tabun kvar att bryta. Men då ska tecknaren vara medveten om att en sådan bild kommer att ta en oerhörd medial plats som annars hade kunnat fyllas av mer konstruktiv, rolig och träffsäker satir.

Vi har ett gemensamt ansvar för att motverka att yttrandefrihetens innebörd urlakas av innehållsfattigt brus. Att inte karikera profeten Muhammed handlar alltså inte om att vara flat eller feg. Satiren är inte en cirkusakt där mest våghalsiga vinner. Satiren är modigare än så och dess uppgift är långt större. Satiren bangar inte för utmaningen att navigera rätt i minerade frågor eller för att röra sig motströms i enkelriktade debatter. Satiren är ett kirurgiskt verktyg som med exakthet sticker till precis där det gör som mest ont, rakt i maktens skrev.

”Jag vill göra gott med mina bilder” sa en tecknarkollega till mig en gång för flera år sedan då vi diskuterade Muhammedkarikatyrerna anno 2005. Så genialt! Och så svårt. Denna regel lämnar inte plats för genvägar och tomma provokationer, men den sätter strikta ramar för den kunskap och eftertanke som är nödvändig för att kunna tillämpa den. Denna regel borde vara lektion nummer två på konstskolorna. Sikta högt: skapa debatt, inte hat!

Karin Sunvisson, illustratör.

Lyssna på podden från Prata! Om satir som hölls på Kulturhuset i Stockholm i början av mars, där Karin Sunvisson var en av paneldeltagarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.